Tredje gången gillt... Efter sjukdom i torsdags och en administrativ miss i måndags var jag och Elisabet på habiliteringen där psykologen Maria hade hittat några icke-verbala test som förhoppningsvis skulle gå bättre att genomföra än de där testpersonen måste svara på frågor. Det ligger ju lite i autismen, att inte vara så kommunikativ.
Jag förhöll mig passiv under testet, och satt och broderade, men hörde ju att Elisabet bitvis inte alls var särskilt samarbetsvillig, särskilt inte när det gällde att använda pennan. Imorgon ska vi gå igenom resultatet, och till dess skulle vi föräldrar ha fyllt i en egen föräldraskattning med omkring 180 frågor i olika katerogier, som kommunikation, samhällsdelaktighet och kunskapstillämpning. Fyra nivåer, från "saknar förutsättning" till "alltid/nästan alltid" med en ruta för "troligtvis" i de fall som man inte vet, anpassat för barn mellan 5-12 år och frågor som:
* Beskriver något i flera led, t ex en vägbeskrivning, reglerna för ett spel, etc
* Deltar i samtal om politik eller aktuella världshändelser på ett sätt som visar på förmåga till djupare förståelse
* Ringer vid behov sjukvårdsupplysningen eller vårdcentralen för att få råd angående hälsa och sjukdom eller boka besökstid
* Beräknar realistiskt hur lång tid det tar att utföra en uppgift, gå en viss sträcka etc
* Använder mobiltelefoni, sms på ett kostnadsmedvetet sätt
* Är försiktig i närheten av farliga verktyg/maskiner, t ex motorsåg, gräsklippare
* Undviker att ljuga
* Beter sig på ett sätt som accepteras av jämnåriga
Jag tycker inte om sådana här frågor, där man ska gradera på en skala. Särskilt inte frågor som inte är relevanta för oss. Städa sitt eget rum? Vilket rum skulle det vara? Då måste man fundera ut hur man tror att hon skulle göra om hon hade ett eget rum.
Egentlgen är det inte alls särskilt roligt att sitta med ett häfte och kryssa för allt som mitt barn inte kan - även om jag tycker att det vore ganska sorgligt om en tolvåring skulle behöva ringa till vårdcentralen själv och fråga om symptom. Och jag är inte ens säker på att tolvåringar FÅR köpa receptfria läkemedel, som en av frågorna var. Men just nu är jag trött. Sov som en stock i två timmar när maken kom hem, och satte mig sedan med det där häftet. Så jag fyllde i lite radiostyrt. Det ska ju göras. Papper ska fyllas i. Bedömningar ska göras. Annars blir det ju ingen hjälp. Vi kör på autopilot ett tag till och hoppas på att energin återvänder snart. Det brukar den göra. Så småningom.
