Ny dag

Jag gjorde upp en strategi för gårdagen, efter förra inlägget.
Hämtningen kan vara ett stressmoment, när barnen stissar upp varandra och tramsar. Så jag hämtade ett barn i taget med tandemcykeln. Roland fick vara ensam hemma en liten stund, och kände sig stor och stolt.
Vid läggdags förklarade jag för dem att ikväll är mamma så trött, sådär trött så att man skulle vilja gråta, du vet Roland, så trött som du är på morgnarna ibland? Så ikväll får vi hjälpas åt, okej?
Han klappade mig på kinden och var väldigt samarbetsvillig.
Kvällen förmörkades en stund av att Elisabet nöp Roland hårt när han frågade henne varför hon var ledsen över något. Han blev så ledsen, så ledsen, sådär att han försökte dölja att han grät men det märktes förstås. Jag tog honom i famnen och förklarade så lugnt jag förmådde för dem båda att det där var inte alls snällt gjort. Elisabet bad om förlåtelse och jag kände åter den där maktlösheten över att behöva skydda sitt ena barn från det andra, samtidigt som jag försökte känna tillförsikt i att Roland också blir äldre och kommer att kunna försvara sig bättre. Hoppas jag.
Angående morgondagens utvecklingsbedömning, som jag hoppas blir av, så har resursen lovat att komma med Elisabet till habiliteringen. Det innebär att jag kan åka direkt från praktiken på sjukhuset till mötet, en cykeltur på kanske fem minuter, istället för att behöva åka till skolan och hämta Elisabet. En enorm lättnad! Och när det gäller att ta igen förlorad tid, så kommer det att ordna sig det också.
Plötsligt förstår jag flera av mina klasskamrater som har haft ordentlig anledning att bekymra sig över det här med förlorad tid, när de har blivit sjuka under praktiken. Har man ett vanligt jobb, så går det ju att vara sjukskriven eller vabba vid behov, och så är det inte mer med det. Men när en förlorad dag måste tas igen med en annan dag, så kan det bli en ganska otäck spiral. Praktiktid måste tas igen på dagar som man skulle ha gjort hemuppgifter på. Hemuppgifter måste alltså göras på dagar som borde ha varit lediga. De flesta av oss har familjer, som vi vill tillbringa de där lediga dagarna med. Nåväl, det ordnar sig. Allt känns i alla fall bättre, och jag hade en härlig timme vid köksbordet där Elisabet gnolande gjorde sin skrivläxa medan jag satt bredvid och broderade och spökskrev åt henne. Hon väljer omsorgsfullt ut färger och skriver en bokstav i taget med olika färg. Nattningen gick smidigt och jag har inte blivit biten. En bra dag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0