Matt

Denna vecka började min andra praktikperiod på Akademiska Sjukhuset här i Uppsala, på avdelningen för blod- och tumörsjukdomar. När jag berättar det, så får de flesta något nästan förfärat i blicken. Barn med cancer, något så hemskt!
Det är sant - det är inte direkt roligt att se en del av barnen lida så svårt. Idag botas 80%, men 20% inte, och en del av de som blir botade från sin cancer dör av cytostatikabiverkningarna. Men efter bara tre dagar är det inte den biten som har hunnit gripa tag i mig än, utan det rent praktiska. Att behöva lära sig hitta på ännu en ny avdelning. Lära sig ytterligare nya rutiner, eftersom det förstås inte är samma någonstans på hela sjukhuset känns det som. Detta efter en period av överaktivitet från min sida, då jag har gjort klart vissa skolarbeten som ska vara inlämnade både i mars, april, maj och juni, och har strukturerat upp det slutarbete som vi ska börja med i april, parallellt med en ganska jobbig tid med Elisabets bitande och gnällande. Jag kan inte kalla det annat än gnäll, det här "sluuuta, sluuuta ljuuuga" med det där tonfallet hon har. Som min syster påpekade, "det verkar som att hon var till salu där", efter förra inlägget. Sällan har en avlastningshelg varit så efterlängtad som nu.
Jag försöker hålla de helgerna jobbfria, när Elisabet är hos Christina. Nu hade praktiken hamnat den här helgen. Min handledare undrade igår om jag inte skulle byta helg, men jag tänkte att nej, jag vill inte hålla på och skjuta upp dagar, bättre att ha det avklarat, jag skulle få fredagkvällen och lördagförmiddagen Elisabetledig, det räckte nog.
Men idag när jag satt och åt frukost och tittade ut på solen, så kände jag med hela kroppen och själen att nej, det räckte inte. Jag behövde mer. Så jag hörde av mig till handledaren och undrade om vi kunde skjuta på bara lördagen, så skulle jag komma imorgon istället. Det gick så bra så, och jag begav mig ut för en nästintill livsnödvändig solinjektion. Fyra timmar var jag ute, varav en stor del på balkongen hemma, med en kopp te och ett yttepyttigt broderi till dockskåpet i skala 1:12:
 
Det är skönt att bara följa ett rutmönster, handarbeta utan att behöva skapa. För just nu är jag tom på allt sådant. Just nu vill själen vila.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0