cariad

En del föräldrar till barn i Elisabets klass läser här, och en av klasskamraterna har också kikat berättade hon - men hon lovade att inte berätta för någon om det här med skolbytet... Det känns inte så bra om andra börjar diskutera det innan Elisabet själv vet, och det är väldigt dumt att ta upp det redan nu när det är över ett halvår kvar. Så, om någon mer förälder läser, så hoppas jag att ni väntar med att prata om det här... En risk med att skriva på nätet, men den risken tar jag.

Mamman till en av de flickor som har varit här ett par gånger, jag minns inte på rak arm vad jag har kallat henne i tidigare blogginlägg, undrade om de inte kunde komma och hälsa på idag. Det tyckte jag var en underbar idé, och stärkte mig i känslan av att det nog fortfarande finns de som kommer vilja hålla kontakten med oss även om Elisabet inte går i deras barns klass.

Elisabet fick ett stilla skimmer över sig när jag igår berättade att hennes kompis skulle komma. Roland och pappa åkte ner på stan, så det var bara vi två hemma.

-Alla säger att hon är min bästa vän, berättade Elisabet.

-Är hon det då? undrade jag.

-Nej! svarade hon med ett stort leende och lyckliga ögon. Precis ett sådant nej som jag får när jag erbjuder henne att smaka på min glass, sekunden innan hon tar en stor tugga.

-Vem är din bästa vän då?

-Ingen! svarade hon lyckligt.

 

Att hon sedan inte lekte med sin kompis när hon kom, hör egentligen inte hit. Jag och mamman pratade, kompisen var med och diskuterade på ett hörn och fick sedan låna iPaden och ville komma hit imorgon också. Hon hade önskat blåbärsmuffins, som jag förstås bakade.

Huvudsaken var att alla hade trevligt!