cariad

Hasselskolan får bli namnet på den skola som vi i första hand har önskat åt Elisabet till hösten. Idag hölls ett informationsmöte för dem som är intresserade av att söka dit. Vår ansökan är redan ivägskickad, medan de övriga inte verkade ha kommit lika långt i sin process, några var där mest för att höra mer om skolan och ställa den mot andra alternativ.

Jag ska ärligt säga att det inte kändes helt bra att sitta i den lilla korridoren och vänta. Svårt att förklara, men ni kanske kan förstå. Jag vill ju att vi ska ta det här steget, men jag ville inte att vi skulle behöva göra det. En känslomässig krock. Maken hade sedan länge något inbokat på sitt arbete, annars hade förstås han också följt med, och vår underbara specialpedagog hade velat följa med men var också upptagen. Men sällskap hade inte gjort känslan lättare, snarare tvärtom. Ibland är det bäst att bara vara ensam.

Men!

Känslan vändes redan när vi föräldrar gav en väldigt kort presentation av våra barn, bara i vilken ålder de är. Elisabet var yngst, någon nästan tonåring. Då smög sig tacksamheten in, när jag funderade över hur jobbigt det kanske hade varit för de här andra barnen. Elisabet fångas upp tidigt. Och hoppet spred sig när det pratades om det nära samarbetet med hemskolan, att målet faktiskt är att slussa tillbaka barnen. Helt utan att jag själv frågade om det, så sades det att det kanske var bra att inte bryta direkt med hemskolan, utan att ha kvar sitt fritids där. Särskilt om kontakten med klassen varit bra.

När jag lämnade rummet var jag riktigt upprymd, och känner med hela magen att det här är helt rätt. Låta Elisabet pausa lite från en stor klass i just inlärningssammanhang, ge henne en miljö där hon kan utmanas och lyftas på ett sätt som inte finns utrymme för i Näraskolan nu. Lära henne lite mer sociala strategier.

 

Så - det här vill jag just nu:

 

Jag vill att Elisabet officiellt ska gå kvar i sin klass, även om hon har sina lektioner på Hasselskolan. Jag vill att hon ska få vara med på skolfotona. Att hon ska få samma läxor som de som går kvar. (Det är vad jag vill just nu, vi får se hur det blir i höst, om hon är jättetrött när hon kommer hem, men just nu är det ju så att läxstunderna är jättefina så det är mycket för min egen skull, men även för att hon ska ha kvar rutinerna med läxor, och göra samma sak som kamraterna.) Jag vill att hon har kvar sitt fritids på Näraskolan, så att hon får behålla kontakten med sina nuvarande klasskamrater.

 

Vad jag vill för framtiden är omöjligt att svara på. Jag kan inte säga att jag vill att hon ska kunna slussas tillbaka helt och hållet, eftersom jag inte har någon som helst aning om åt vilket håll den här lilla flickan tänker växa. Kanske kommer jag vilja ha kvar henne i en lugnare miljö ända tills det är dags för gymnasiet, då det blir nya spännande frågor att brottas med.

 

Det jag vill mest av allt, är att Elisabet ska vara lika glad i Hasselskolan som hon är när hon skuttar till Näraskolan om morgnarna.