cariad

Idag fyller Elisabet åtta år.

Dagen innan hade jag känt mig ganska märklig i kroppen, och hade en sorts sammandragningar som jag inte riktigt tyckte att jag kände igen på morgonen. Maken skulle åka till jobbet, han skulle bara jobba till lunch men hade tänkt uträtta några ärenden på stan efter. Jag sa till honom att jag nog inte var säker på att jag tyckte att han skulle det, och att han måste se till att ha mobilen påslagen. Några timmar senare ringde jag efter honom, efter lunch åkte vi in till förlossningen och tio i åtta kom vår efterlängtade lilla flicka, finast i världen.

 

Att bli förälder var väldigt lätt. Jag har skrivit om det förr, att jag måste ha glömt hur jobbigt det var. Men det var ju inte jobbigt! Ända från start så sov hon bra på nätterna, visst åt hon nattetid men jag gick aldrig upp utan vi halvsov oss båda igenom matstunden, liggandes i sängen med handdukar under oss. Jag var så otroligt lycklig, och livet har aldrig varit så enkelt och glädjefyllt som det första året med henne. Efter det har det alltid varit glädjefyllt, absolut, men enkelheten byttes ju ut mot en lillebror och även om det mestadels var oväntat lätt att ha två barn, så skär det i mammahjärtat när den minsta ligger och skriker sig till sömns på sängen medan man byter blöja på den största. Eller när båda var sjuka samtidigt, den lille ville bli buren och vyssjad, den stora sitta blick stilla tätt tätt intill. Just i den episoden ringde jag faktiskt hem till mina föräldrar och grät, och min pappa var på väg att sätta sig i bilen för att hämta mig och barnen. Trettiotre mil enkel resa. Strax efter att jag la på, så somnade Roland och jag kunde sitta stilla med Elisabet, allt kändes bättre och maken skulle komma hem snart så jag hann ringa och stoppa skjutsen.

 

Det för in mig på något jag har tänkt skriva om ett tag nu. Något som jag egentligen inte tänkt över ordentligt förrän jag läste Johanna Axbys bok "Menar du att dom kan dö?" om hennes leversjuka tvillingpojkar som behövde transplanteras innan de ens fyllt ett år. I en passage beskriver hon sin egen mammas reaktioner på allt. Hur svårt det var för henne att se hennes barn lida.

För så är det ju - jag är också någons barn, hur gammal jag än blir. Jag tror att mina egna föräldrar får lika ont när Elisabet biter mig. Hade de sett mig gråta så mycket att jag knappt kunde andas när jag gick från det där mötet för två veckor sedan, så hade de velat ta mig i sin famn och bara hållit om mig och önskat att de kunde ta på sig åtminstone hälften av min sorg. Då tycker de att Uppsala är fasligt långt borta.

Å andra sidan är det dem jag först ringer när jag vill berätta något roligt. Och det händer betydligt fler roliga saker än ledsamma!

 

Det är ju så att ha barn, att ha vänner, relationer överhuvudtaget. En blandning av att man blir arg, ledsen, frustrerad, glad, fnissig, lycklig, trött, uppiggad och omskakad, allt omvartannat. Det är det som kallas för att leva. Tycker jag.