cariad

Efter min ventilering tidigare i veckan har vi haft några riktigt fina dagar, som jag gärna vill berätta om så att ni inte tror att vi går och lider hela sommaren.

 

Fredagen, som var min enda lediga dag denna veckan, var jag ensam med barnen för att ge maken lite ledigt. Han är ju ensam med dem när jag jobbar, vilket alltså är sex dagar den här veckan. Han behöver också få ladda batterierna. Förmiddagen var jag otroligt trött, sådär så att jag helst skulle velat lägga mig ner i en hög och bara gråtit, men jag hade en Plan med stort P, som visade sig vara genialisk. Jag tog med barnen till soldattorpet som ligger nära oss, där det betar får i hagen under sommaren. Dessa välsignade får sysselsatte mina barn i tre och en halv timme medan jag kunde vila ordentligt i både huvud och kropp. En gång smet Elisabet ut på vägen, men där kommer ytterst få bilar och de som kommer kör sakta så det var ingen större dramatik. Sedan var vi ute ytterlgare en timme, och hade när vi kom hem en mysig fredagkväll med popcorn och film - eller, barnen hade, jag satt på balkongen.

 

Idag har också varit en fin dag. Har jobbat dagpass och vilade en stund innan jag kom hem, och runt fem gick hela familjen ut för att blåsa såpbubblor (ett av världens absolut bästa påhitt!) och gick sedan vidare till lekparken. Att vara två vuxna ute med barnen är inte ett dugg jobbigt. En vän till mig har en dotter på några år, som är en handfull att se efter, som absolut inte gör som man säger, som kanske inte ens förstår vad man säger. Så utomhuslekstunderna är ett enormt stressmoment. Så¨är det gudskelov inte för oss med Elisabet, inte när en vuxen hela tiden har ögonen på henne. Det kan vara ganska vilsamt att titta på en lycklig flicka som sitter på en sten och blåser såpbubblor. Hämtmiddag bestående av tolv olika burkar turkisk meze, pizza och pommes, intagen i det lilla lusthuset som står på gården.

 

Och dagen toppades just av att en granne ringde.och berättade att deras son har hittat tandemcykeln! Några barn han känner lekte med den, hävdade först att det var deras men så kröp det fram att de hade hittat den slängd i en buske. Den har alltså aldrig ens lämnat närområdet. Antingen var den väl gömd, eller så är folk lata och inte anmäler uppittad cykel. Den har ju varit borta i över en månad! Kedjan hade hoppat av, så jag hade nog ändå rätt i min farhåga om att den börjar bli lite sliten. Men jag HAR saknat den ordentligt nu i sommar, man blir liksom lite låst när man vill göra utflykter som inte ligger så långt bort att det motiverar buss, men för långt bort för att det ska vara görbart att motivera barnen att gå i värmen. Och inget av barnen har lärt sig cykla i sommar, så som vår förhoppning var. Så, nu tar jag det här som en vink om att cykeln behöver service för att vi ska kunna lita på den, men att vi nog kan ha glädje av den lite till. Och även om vi faktiskt skulle få ut på försäkringen nästan lika mycket som vi gav för den (på grund av att nypriset är så vansinnigt högt), så är det betydligt trevligare att kunna använda den tills vi själva tröttnar, och då sälja den vidare till någon som verkligen vill ha den, än att den ska rosta bort i en buske.

 

Imorgon börjar barnen sommarfritids igen, några timmar om dagen. Så nu känns allt betydligt bättre än häromdagen!