cariad

Just nu gör vi alltså ett arbete i skolan om hur övergången sker från förskolan till skolan för autistiska barn, och jämför med tre olika skolor i Uppsala. Som ett led i det har jag idag läst ut den utmärkta boken "Vad händer med Kalle" (författaren Fredrik Hjelm och jag bytte böcker med varandra!), och lunchintervjuat en bekant som har sitt barn på en av skolorna vi ska undersöka.

 

Och som ett led i det, så har tankarna och känslorna inför vårt eget förestående skolbyte börjat röras om igen. Det i kombination med att CSN vill att jag ska betala tillbaka studiemedel som jag tog hösten 2012, för att jag inte tänkte på att Elisabets vårdbidrag räknas som inkomst (hade vi bara skrivit bidraget på maken så hade det varit lugnt!) gjorde att jag kände mig ganska låg på eftermiddagen. Det har varit en lugn period nu, både med skolan och Elisabet och allt, och jag tycker om lugnt. Vill inte tänka på att dra igång möten och grejer igen, vill inte behöva bråka med CSN och vill definitivt inte betala tillbaka pengar som jag anser mig ha rätt till. Vårdbidraget är ju visserligen till för hela familjen, men jag ser det mest som Elisabets pengar, som vi i så stor utsträckning som vi bara kan sparar för att kunna köpa och göra saker som gynnar henne. Och fram till november det året så studerade maken, utan studiemedel, utan någon inkomst alls, så det var inte så att vi vältrade oss i pengar den hösten. Så, lite låg helt enkelt.

 

Först var tanken att bara hämta Elisabet vid halv tre, för att hon skulle få ta sin medicin och vila lite hemma innan Roland kom hem, eller hinna göra läxorna i lugn och ro, Men han var ute på skolgården när jag kom, och då frågade jag förstås om han ville med nu, eller om pappa skulle hämta honom lite senare. Med nu, svarade han, så då plockade jag ihop båda barnens saker.

På väg mot cykeln såg jag en av Elisabets klasskamrater, som varit hemma hos oss flera gånger, sitta ensam vid en husvägg och se lite nere ut. Jag frågade hur det var fatt, och jo, lite ledsen och trött var hon, och pappa skulle inte hämta förrän om flera timmar. Det gick ju inte an tyckte jag, så efter telefonkontakt med pappan plockade jag med mig tre ungar hem.

 

I köket satt sedan en "italiensk", så kallat normal, åttaårig flicka och pratade med mig om sin dag, sina tankar, sina kompisar, sina lärare... Jag improviserade ihop middag, och bakade muffins, och kände mig precis som den mamma jag vill vara som tar hand om mina barns klasskamrater om de behöver det. Det var som om hon fick representera mig själv. Jag själv hade idag önskat att någon skulle ta hand om mig, låta mig vila, bara hålla om mig lite. Och så fick jag förmånen att göra detsamma för någon annan. Plötsligt känner jag mig full av ork och glädje igen.

 

För övrigt kan jag berätta att jag har fått ett sommarvikariat (jag är 42 år och vill inte gärna kalla det sommarjobb...) på avdelningen för blod&tumörsjukdomar på Akademiska Barnsjukhuset, där jag gjorde min praktik nyligen. Många undrar hur man orkar. Barn med cancer, något så hemskt!

Jag ser det inte riktigt så, som barn med cancer. Precis som flickan idag, så är det barn som behöver tas omhand lite. Och det trivs jag med. Friska eller sjuka.