cariad

Drygt halva penicillinkuren är avklarad. Det går ganska bra med metoden, ibland varvar vi med nötcreme och låter Elisabet välja. Och på sätt och vis var det kanske bra att vi fick tvinga i henne medicinen i tisdags, för nu kan vi resonera med henne och förklara att om hon inte tar den på det här sättet, så måste vi göra som vi gjorde första dagen. Det kan låta som ett hot, men det är samtidigt ett krasst faktum. Och det hjälper. Fyra- fem skedar brukar det bli, och när hon väl kommer igång går det fort.

 

I fredags hade jag ett möte på barnens skola halv elva, och hade tänkt att Elisabet skulle få ta det lugnt på morgonen och följa med ett par timmar från förmiddagen och framåt, men när jag föreslog det så illvrålade hon. Hon ville nämligen gå dit genast! Direkt på morgonen! Då fick hon förstås det.

Mötet hade jag med rektorn, specialpedagogen och två av mina klasskamrater som rest hit för att göra en intervju inför vårt slutarbete. När vi var klara, så ville jag kolla till Elisabet. Hennes klass var på väg ut på rast. Hon blev lite förvirrad av att jag var där. Ville först följa med hem. Sedan inte.

-Varför kom du för att hämta mig? anklagade hon nästan.

-Det gjorde jag inte, jag skulle bara prata med de här personerna. Du får vara kvar om du vill, så hämtar jag dig senare.

Utan ett ord betraktade hon mig en kort stund innan hon vände sig om och gick tillbaka.

 

Som jag skrev tidigare, så skulle Elisabet ha varit hos stödfamiljen förra helgen. Det modifierades, och vi pratade om fredag-lördag denna vecka, innan det stod klart att det behövdes antibiotika. Dels visste vi inte hur hon skulle må, dels visste vi inte hur det skulle gå att ge medicinen så vi ställde in det också. Men när hon verkade så pigg nu, så fick hon vara hos dem bara över dagen idag. Allt hade gått bra, och den dos hon skulle ha på eftermiddagen hade slunkit ner. Christina hade emellertid gjort ett stort fel - lagt två nougatbitar på skeden! Så kunde det inte vara. Det fick hon göra om.

 

Jag är så glad, så otroligt glad att vi gick till läkaren och fick hjälp. Att det går bra med medicinen. Att hon är pigg igen. Lite hostar hon, men inte mycket, och det är inte alls den där hemska ansträngda andningen. Glad att det fortfarande finns antibiotika som fungerar här i världen, efter den hänsynslösa överexploateringen i världen.