cariad

Elisabet tycker inte om att göra läxor.

Elisabet tycker inte om när man säger fel.

 

Alltså använder Supermamman sin dotters egenheter till att få henne att läsa högt.

 

Skolans lärobok är inte sådär våldsamt inspirerande, det ska sägas. Särskilt inte det avsnitt om rävar som de har i läxa denna vecka, där en sida av fyra tar upp att räven har så vacker päls på vintern så att man jagar den för att tanter ska kunna ha rävpäls, och så en bild på tanter i rävpäls och rävmössa. Pedagogiskt. Men tidningen om djur som hon fick på sitt sexårskalas med små korta texter, pratbubblor, notiser och rubriker, den kunde man använda!

 

-Pingviner ska dansa varje natt! sa jag bestämt och pekade på en text.

-Nej, så står det inte! invände Elisabet.

-Vad står det då?

Efter lite knotande så läste hon:

-Papegojor ska bada varje dag.

 

Så fortsatte det. Med lite tok, så korrigerade hon mig. Flytande, inte på det stolpiga sätt som nybörjarläsare ofta läser texter högt på.

 

Idag gjorde vi matteläxan. Förra veckans läxa också, som jag hittade först idag. Det gällde att skriva siffror i rutor för att öva, och sedan måla fält enligt en viss kod. Elisabet vill ha hjälp, vill ha min hand över hennes, men ju mer hon skrev och ritade, desto mindre stöd behövde jag ge. Till slut rörde jag bara lätt vid hennes hand, lät henne styra allt. Sjungande fyllde hon i cirklarna med färger hon själv valt, och bara det är ett stort steg, att ingen sa åt henne vad hon skulle använda!

 

Ja, Supermamman är tillbaka!

 

Supermamman som just nu uppenbarligen är så stressad över ett eget rörigt schema och hotande grupparbete så att jag senaste veckan blandat ihop datum för både ett kalas och ett föräldramöte. Men ändå, Supermamman som får lov att vara exakt den mamma jag så länge saknat att vara, den mamma som hur länge som helst kan sitta tillsammans med mitt barn och leka med bokstäver, siffror och ord, lära henne saker, vara tillsammans med henne. Tillsammans! Inte brevdid, bakom eller framför.

Med!