cariad

Först idag har jag på allvar börjat ta del av debatten kring läxor.

Det här blogginlägget är otäckt verklighetsbaserat, och snart är jag själv där.

 

Det är en ständig balansgång med Elisabet. Å ena sidan ska vi förvänta oss att hon kan saker som andra skolbarn kan, och att hon ska göra samma saker som de andra gör. Å andra sidan är det när hon har förväntningar på sig som allt låser sig. Å tredje sidan är det när vi lyckas balansera exakt rätt som hon växer.

 

Problemet är när jag inte håller med skolsystemet. Jag tycker inte heller om läxor. Alls. Jag tycker att det är respektlöst mot barnen. Skolsystemet lägger inget värde i deras arbetstid, den prestationen duger inte, utan barnens fritid måste inskränkas också genom att de måste ta med sig arbetet hem.

 

Nu älskar jag att sitta med ord och siffror med mina barn. Det kan jag göra timme ut och timme in, vilket de sällan vill nuförtiden, men jag prioriterar gladeligen bort både disk och tvätt och dammråttor för att läsa och skriva med mina barn. Om vi får göra det på våra villkor, endast för självändamålet, för att det är roligt att kunna läsa det man vill.

 

Det är märkligt hur glädjen försvinner fullständigt så fort tvånget kommer in i bilden.

 

"När får vi läxor?" frågar de ivriga förstaklassarna första veckan.

"Inte fler läxor!" lär de säga de kommande åtta och ett halvt åren.

 

Är det värt det?