cariad

Roland var på ett uselt humör på eftermiddagen, och han och jag hade lite kontroverser.

-Då går jag härifrån! sa Elisabet, klokt nog.

Efter en stund kom hon tillbaka igen.

-Ursäkta att jag stör! Jag valde att komma tillbaka igen!

 

Och mamma valde att trycka undan sin egen trötthet som förstås var en bidragande orsak till gnabbet, och stoppa ner Roland i en säck. Rent bokstavligt. Sedan bar jag omkring på den lite, busade, stoppade in fötter och huvuden som stack upp medan hans härliga skratt porlade.

 

För så är det ju, det gäller alla föräldrar. Det är vi som måste vara de vuxna. Vi som måste tänka lite längre än näsan räcker, vi som måste fundera på varför det är så gnälligt hemma. Kan man vänta med maten en stund och busa av barnen riktigt ordentligt? Kan man förstå att barnens gnäll inte bara är dåligt humör utan ren trötthet efter en lång dag i skolan och på fritids? Och kan man ta de sekunder som krävs för att själv andas djupt och komma ihåg att ingenting, absolut ingenting, blir bättre av att snäsa tillbaka eller säga åt dem att hålla sig lugna?

 

Idag gick det. Till slut.