cariad

Första delen av veckans matematikläxa var i tre steg. En ruta med tre äpplen. I nästa ruta uppmanades man att rita dubbelt så många, och i sista rutan skulle man skriva additionen.

Det var väl inte svårt. Dubbelt så många, det blir ju sex äpplen. Tre plus sex är nio.

Flera sådana äppeluppgifter var det, och jag reagerade egentligen först vid de sista. Fyra äpplen, och fem äpplen. Det blir ju 4+8=12, och 5+10=15. Problemet med den additionen är att jag inte är helt säker på att de har lärt sig högre addition än summa tio. Jag tror inte det.

Så.

Skulle jag ha misstolkat uppgiften med flit, och läst det som "rita lika många äpplen så att det tillsammans blir dubbelt så många"? Det kändes lite överkurs att lära min autistiska unge att tänka i så många led. För jag vet ju inte att det var så det var tänkt. Kanske har vi gjort rätt.

Det jag tänkte var två saker. Dels att jag faktiskt vill följa instruktionerna, men också att jag tyckte att det var väldigt värdefullt att Elisabet övar sig på finmotoriken. Så jag lät henne rita sammanlagt 6+4+8+10 äpplen.

Så tänker jag alltid när det gäller hennes läxor, att jag försöker maximera hennes skrivande, även om det inte blir hennes egna ord. För där är vi inte än, att hon svarar på frågorna som står i läsläxan. Hon skriver det jag säger åt henne att skriva, om hon är överens om det. Till exempel skulle hon härom veckan skriva hur en flicka beskrivs i boken, vilket är "mager och inte söt". Det tyckte inte jag var trevligt uttryckt, så jag föreslog att hon skulle skriva att flickan var "smal och har ett personligt utseende". Och förra veckan, minns inte vad det var för uppgift exakt, men det var i stil med "Skriv fem saker som du tycker om". Att försöka locka ut det svaret från Elisabet är överkurs så att det smäller om det, så jag sa till henne:

-Vet du, vi tolkar om den här frågan. Vi läser det som "Skriv: Fem saker som du tycker om". Så då ska du skriva den meningen, "fem saker som du tycker om".

Det gjorde hon, så nöjd så nöjd, och fick alltså i sig den så viktiga bokstavsformningsträningen utan den övermäktiga uppgiften att rada upp dessa fem saker.

Man får vara bra påhittig, både som förälder och pedagog. Som det här med att rita hur man tror att ett virus ser ut. Å så förnöjd hon var när hon satt och småsjöng och ritade ett hepatitA-virus, och noga kommenterade vilka färger som bilden innehöll!