cariad

Då och då gör vi mysterianer besök i Italien.

Igår var det danskalas igen. Allra första gången Elisabet blev inbjuden på ett sådant så tackade vi nej, tämligen övertygade om att hela konceptet skulle förvirra henne. Vi var dessutom bortresta så vi slapp fundera så djupt. Andra gången var läget annorlunda, då kändes det absolut värt att prova och blev hur lyckat som helst. Tredje gången följde maken med, men väntade utanför dansstudion på en parkbänk så att föräldrarna kunde ringa honom om det var något. Det var det, vid godispåsutdelningen, hon såg lite orolig ut och det visade sig vara för att ingen hade varit tydlig med att det var hennes påse, att hon fick äta. Hon hade bara fått den i handen. Pappa ordnade upp det snabbt.

Det är alltså två flickor i klassen som brukar ha dansparty när de fyllt år, en på våren och en på hösten, och dansösen som håller i dessa kalas vet vad hon kan och inte kan förvänta sig. Jag funderade på om jag också borde avvika från kalaset och hålla mig i närheten, men regnet och de inbjudande sofforna i hallen utanför själva danslokalen gjorde att jag stannade kvar. På slutet visade barnen upp den dans som de hade övat på under kalaset.

De var så fina, de här italienska ungdomarna! Italienska i den betydelse att de alla hade betett sig som förväntat och deltog i uppvisningen, jag har ingen aning om ifall de är mysteriska på andra plan. Jag blev tårögd när jag såg dem dansa.

Min egen unge? Hon satt uppkrupen på elementet, i hörnet med spegelvägg i vinkel, och tittade på mängden av egna spegelbilder med ryggen mot oss.

Alla barn är olika och unika. Men det var ändå en sådan stark känsla, för mig som är individualist och på åttiotalet blev bekymrad när jag fick en tröja med utochinvända sömmar som var så populärt, hur kunde jag använda den när "alla andra" också hade det (men jag kom fram till att jag var stark nog att kunna ha på mig precis det jag ville), att den där mysterianen i hörnet, den där udda, det är hon som är min. Fånigt att vara stolt över en sådan sak kanske. Tacksamhet är nog ett bättre ord. Säkert finns det föräldrar som känner tacksamhet över att den så uppenbart udda inte är deras. Kanske hade jag själv känt så, om mitt eget barn varit i den italienska flocken.

 

Men det jag slås av, gång på gång, är att Elisabet ändå är italienare i mångt och mycket. Hon är en självklar del av gruppen, även om hon sitter på ett element. Hur föräldrarna tänker vet jag inte, men den känsla jag får är att de inte tvekar när deras barn vill bjuda henne på kalas. Vi har nog varit tillräckligt tydliga med att Elisabet kommer att åtföljas av en tolk eller ha ett lexikon med sig, så att de kan förstå henne.

 

Det är det alla måste komma ihåg, när barn tenderar att försvinna i begrepp som handlingsplan och åtgärdsprogram.

I första hand är det ett barn.