Tydlighet

Kalaset som jag nämnde i förra inlägget hölls ute på en äng, eftersom dagen var sommarvarm. Till skillnad från när jag var liten så hänger föräldrarna ibland kvar på kalas nu, något som jag tycker är mycket trevligt! Vi vuxna satt för oss själva och diskuterade livet medan barnen åt grillad korv och tårta.
Jag iakttog Elisabet, som hade fått en korv med bröd i handen. Hon höll i den. Pillade loss lite korvbröd och stoppade i munnen, för det tycker hon om, De andra barnen åt upp både korv och tårta och började leka på ängen. Elisabet satt kvar med sin korv och demolerade bröd.
Till slut gick jag fram till henne.
-Det är din korv. Jag tycker att du ska äta den.
-Tycker du det?
-Ja.
Hon visade brödet.
-Det gick sönder. Det gör inget.
-Nej, det gör inget. Du får äta det.
Då mumsade hon i sig både korv och bröd, och efter tydliga instruktioner även tårtan.
 
För så är det nu. Hon måste bli instruerad. Måste vara säker på att det är hennes att äta. Barnen äter oftast i vardagsrummet, och om vi inte är tillräckligt tydliga, så tar hon tallriken, kommer ut i köket med den och frågar:
-Är det här till mig?
-Ja, det är till dig.
-Ville ni att jag skulle ha det?
-Ja, vi ville att du skulle äta det.
-Trodde ni att jag ville det?
-Ja, det trodde vi.
Då kan hon ta den med sig och äta.
 
Om det inte gäller något väldigt väldigt gott förstås. Kakor kan hon leta rätt på själv i skafferiet. Där behöver hon ingen instruktion!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0