Pajskal

Innan jag fick barn hade jag en fin idé om att barnen skulle äta samma mat som vi vuxna. Ingen specialbehandling här inte! Med Elisabet gick det hur bra som helst, hon mumsade på allt som jag satte fram åt henne. Men Roland var totalt omöjlig med maten, och raserade hela familjematsituationen så liten han var. Och eftersom Elisabet tar efter honom, så har vi en begränsad meny till dem. Köttbullar. Makaroner. Korv. Hamburgare. Ris. Blodpudding. Pannkakor. Våfflor varje fredag. Pizzakanter. Ungefär så. Så länge de äter, så tänker jag inte bekymra mig. Och på dagis äter han förstås.
 
Igår hade jag bakat en grönsakspaj till mig och maken. Riktigt god, jag blandade i en grönsaksbuljongtärning i grönsaksfräset och hade mycket ost i.
Elisabet kom in i köket när jag hade ätit färdigt, men inte dukat av.
-Vad är det? frågade hon med stora ögon och fixerade pajskalkanten som jag hade lämnat på den extra okynnesportionen.
-Det är pajskal.
-Kan man äta det?
-Ja, det kan man, och du får äta det. Jag tycker att du ska det.
Hon petade i sig några smulor, men stördes av spenatresterna.
-Vad är det?
-Spenat. Man kan tycka att det är gott.
Elisabet tittade nästan vänligt på pajskalbiten och frågade:
-Kan man tycka att det är äckligt?
Jag försökte hålla mig för skratt, men lyckades inte.
-Ja, man kan tycka att det är äckligt.
-Det var inte roligt! påpekade hon förtrytsamt.
 
Jo, det var det faktiskt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0