cariad

Bara titeln varnar er, så att ni kan hoppa över.

Minns ni sommaren 2011, när vi kämpade så mycket? När det kändes som att exkrement och att det skulle hamna på rätt ställe var det enda som dagarna kretsade kring. Det har blivit bättre, det har det absolut. Och den här helgen fick jag skylla mig själv. Elisabet var hemma onsdag-fredag förra veckan eftersom hon varit lite febrig, och hon verkade hård i magen. Så hon fick hembakat fröknäckebröd, som hon åt upp. Hela burken. Massa massa linfrön, chiafrön, psylliumfrön och annat lattjo i. Som kom ut på ett mindre lattjo sätt. Fem gånger på lördagen. I soffan på söndagen. Och i sängen på måndagmorgonen. Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle behöva ställa henne i duschen.

Man blir trött, vet ni. Det spelar ingen roll precis då att andra familjer har det så otroligt mycket värre än vi. Fjärde duschomgången hjälper det inte att jag hade tre härliga dagar i Malmö med goda vänner på egen hand tidigare den veckan. Inte när andra och tredje saneringen skedde på ett kalas, när jag undrar - när kommer vi att våga lämna henne helt ensam på kalas, utan att födelsedagsbarnets föräldrar ska behöva mocka? Kommer det någosin att hända?

In med ungen i duschen kvart i åtta.

 

Då händer det.

Hon tittar upp på mig. Ler med hela ansiktet och kroppen. Ögonen glittrar. Det här är en lycklig unge! Min underbara, ljuvliga lilla skitunge, som just nu retar gallfeber på mig med sina nästan tonårskommentarer, där hon snäser "Jag vet! Är det svårt att förstå! Sluta fråga! Varför säger du bara!"

Det behövs bara en sådan här blick för att jag ska känna att livet är helt perfekt!

 

För, handen på hjärtat - vad finns det mer att önska, än att min dotter är glad?