Små trösklar

På väg till skola och dagis träffade vi Hannes och hans mamma, precis i vägskälet där man viker av till vänster åt dagis och höger åt skolan. Båda mina barn var med, planen var att först gå med Elisabet till skolan och sedan med Roland. När vi växlat morgonhälsningen fick jag en snilleblixt. Kunde Elisabet få gå med dem? Så kunde jag vika av till vänster med Roland direkt?
Javisst, det gick bra!
Elisabet tvekade en sekund. Här var något nytt. Väskan vill hon aldrig bära själv, så hon protesterade när jag gav henne den.
-Då får du be Hannes mamma att bära den åt dig, påpekade jag. Du ska gå med dem till skolan nu, det blir bra!
Då följde hon med dem, väskan i handen, skuttandes. Och det hade gått hur bra som helst.
Djuren har fått stanna hemma sedan sist jag skrev, utan några kommentarer.
 
Något vi måste komma ihåg som föräldrar, särskilt till barn som anses vara funktionshindrade, är att en situation bara gäller just nu. Jag dömer mitt barn på förhand om jag säger att hon alltid måste ha med sig ett djur till skolan. Förra veckan var det så att just då behövde hon det. Sedan gavs en öppning att ompröva det. Hade hon protesterat alltför vilt, så hade det fortfarande varit ett just nu. Inte för alltid. Just nu envisas vi med plastskydden i soffan. Men inte för alltid.
 
Vi har tur, jag vet det. Tur i det att vi i ögonblicket kan få för oss att prova tänja på gränserna. Elisabet behöver inte bli förberedd med bildscheman och planering. Det räckte med tio sekunder för henne att ställa om och acceptera den nya situationen. Och tur i det att vi har så bra människor omkring oss!
 
I vissa fall är det förstås berättigat att tro att ett tillstånd kommer att vara tämligen permanent. Det handlar inte om att försöka lura sig själv. Men många, många klarar mer än man tror. Om vi bara tror på dem. Om vi vågar utmana framför allt oss själva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0