Överlämningssamtal

Sista maj hade vi ett möte på skolan. Rektorn, nuvarande klassrumspedagogen (en av dem), Elisabets resurs, blivande läraren, någon pedagog som kommer att förstärka klassen, specialpedagogen och psykologen från habiliteringen, skolsköterskan (vad nu hon gjorde där, vi har aldrig haft något att göra med henne tidigare), jag och maken. Både pedagogerna och vi berättade hur vi har upplevt året, och vilka enorma framsteg som har gjorts. Habiliteringsteamet har inte träffat Elisabet alls på väldigt länge, och gladdes också åt allt.
Jag upprepade för dem det jag säger titt som tätt - det enda som är viktigt för oss är att Elisabet trivs och inte stör någon annan. Jag är inte ett dugg intresserad av att utarbeta strategier för att förmå henne att hålla i pennan, eller att utföra vissa arbetsuppgifter. Det är inget självändamål, utan målet är - anser jag - att gång på gång på gång erbjuda Elisabet möjligheten, och låta henne få vistas i miljöer där hon kan se andra hålla i pennan och se vad de kan göra. Blir hon intresserad så kommer hon att ta den där pennan.
 
Läsåret har varit lite av en berg-och-dalbana, där dalarna aldrig har varit lika djupa som den föregående dalen, utan mer har varit tid för att ta fart inför nya och högre toppar. Från att ha suttit i soffan nästan konstant första tiden, gick hon till att plötsligt vara med i samlingen. Periodvis har hon gjort skoluppgifter, interagerat, sökt kontakt med de andra barnen, och periodvis har hon pausat och hämtat in allt som hon har uppnått. Hon är med på gymnastiken, duschar och klär om som de andra, åkte skridskor, och igår deltog hon - efter en viss tvekan - i klassens vattenkrig. Klasskamrater har varit och hälsat på, hon har blivit bjuden på många kalas, de här underbara ungarna och föräldrarna tar verkligen in henne.
 
Jag hoppas att ni kan känna min tacksamhet inför allt. Hur jag nästan svämmar över av glädje över alla dessa människor! Ni som har följt oss en tid, minns ni att jag bad er skicka en önskan för vår räkning, en önskan om att låta rätt människor komma i Elisabets väg? Så har det blivit. Tankens makt, önskningarnas makt, i kombination med Elisabet själv och att vi har velat vara öppna med allt.
 
Nu blir det några veckor på fritids, där Elisabet kommer att ställas inför lite nya utmaningar i form av nya människor och rutiner. Det tror jag att hon kommer att må bra av!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0