Kramar

Under en alltför lång period har Elisabet inte velat ha kramar. "Släpp mig!" Men för några veckor sedan släppte det, för jag har naturligtvis inte kunnat låta bli att försöka krama henne ändå. Hon har inte verkat helt motvillig, bara lite kantig, och som att hon för en tid hade glömt bort vitsen med det. Nu var det, ganska plötsligt, som hon verkade minnas att det faktiskt var riktigt mysigt! Så nu kramas vi. Det ger en helt annan känsla av närvaro och närhet. Och är en utmaning, att försöka ligga och kramas med henne samtidigt som jag busar med Roland. Två armar och två ben kommer man långt med!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0