cariad

Ett av sommarens projekt är att lära barnen cykla, så i lördags köpte jag stödhjul till de barncyklar i lämplig storlek som stod på vinden hos mina föräldrar. Roland var genast med på det hela och trampade iväg så nöjt, medan Elisabet INTE ville. Alls. Någonsin, enligt henne.

Vi lät henne vara ifred den dagen, men i söndags bestämde vi att nu måste hon över den där gränsen. Precis som när jag fick tvinga henne ner i bassängen för ett par år sedan, och hon efter det älskade att bada, så var jag ganska säker på att detta också skulle lossna. Hon tycker ju om att åka på tandemcykeln.

Sagt och gjort. På med ungen. Hon var tveksam, det var hon. "Jag vill inte!" men glittret i hennes ögon och leendet när hon väl satt på cykeln sade något annat.

Lika bra att kasta sig ut på djupt vatten, tänkte jag, och fick iväg hela familjen på en rejäl cykeltur bort till badet. Jag och maken gick, en av oss måste hålla i Elisabets styre för den biten fixade hon inte. För en vuxen tar det tolv minuter i cykelflanörtakt, nu tog det ca 40 minuter. Roland körde ner på gruskanten bredvid vägen när vi var nästan framme, och ville inte fortsätta. Hem konstrade han också massor, men Elisabet cyklade så glatt under mysteriska filosoferingar.

Timmarna på stranden var också härliga. Ner i vattnet utan någon tvekan alls!

 

Det kommer dröja innan jag törs låta dem cykla i trafik. Men bara detta, att det går att ta sig fram med cykel om än långsamt och med oss gående, det är stort!