cariad

Skollov har sin charm, men såhär mot slutet handlar det mest om att desperat försöka hitta sysselsättning och lekträffar för att barnen inte skall klättra på varandra för mycket. Igår gick vi på utflykt direkt när jag kom hem från jobbet, vi lekte i pulkabacken där Elisabet glatt härmade Roland när han gick längst upp och sedan rullade ner, sedan lekte vi kurragömma i skogen och när vi kom hem tog vi ett bad. Jag gick upp efter en stund, men barnen badade i flera timmar medan jag tog en välbehövlig lur och maken höll ett öra på dem.

 

(Apropå det, den absolut enda kritik jag har fått hittills gällande Mysteria, är att jag kallar Håkan för "maken". En väninna tyckte att det kändes distanserat, och frågade hur jag skulle känna inför att bli kallad "makan". Sanningen är att jag skulle tycka mycket om det, eftersom jag ser orden som ena halvan i ett par. Min make, det är ju min andra hälft, den som har en precis lika stor och viktig del i Elisabets liv som jag. Maken, det är en ömhetsbetygelse i min mun.)

 

Idag var det IKEA som stod på programmet. Sist var det ju ett himla liv när Elisabet skulle få den där stämpeln, så vi började förbereda henne redan igår inför det. Att man skulle få en stämpel och inte gå och tvätta bort den genast. Hon ville inte prata om den saken, men hon protesterade inte mot det faktum att hon skulle få en stämpel, bara mot att prata om det alls.

Nu hade de ett nytt system, tacksåmycket, utan stämplar men med nummerlappar av typen som skidåkare har. Kanske just på grund av att de märkte att barnen kunde tvätta av dem... Kors i taket så lät Elisabet personalen sätta på en sådan lapp, och allt var frid och fröjd.

Efter maten fick barnen varsin pinnglass som maken (!) var och hämtade.

-En till mamma och en till pappa, skojade han.

Elisabet protesterade.

-Nej, pappa, säg inte så! Det är bättre om du inte är så skojig!

Å vad vi skrattade!

 

Väl hemma var det tvättstugetid, som jag tog hand om. Ett av de där värdefulla sex passen i månaden, ni minns. Välbehövligt då hela badkaret var fullt med lakan och kläder och soffkuddöverdrag. Hade vi inte plastat in hela soffan? Nej, inte hela. Inte ryggkuddarna. Så när sittdynorna är plastade, så klättrar man ett steg upp och kissar på ryggstödet!

Nå. När jag kom upp, så möttes jag i hallen av en entusiastisk Elisabet.

-Mamma, mamma, vill du vara med?

Häpen svarade jag att JA, det är klart jag vill vara med, för något sådant har hon aldrig frågat förut, bäst att förstärka genom en positiv respons. Men, med på vadå, ville jag ju veta.

-Städa!

-Städa?

-Ja! Roland sade att man måste vara tre, och då måste du vara med!

Inifrån vardagsrummet hördes makens roade stämma:

-Roland ville leka med smurflegot, men jag sade att han måste städa upp soldaterna först.

Vi hjälptes åt att både städa och leka med smurflego.

 

Imorgon kommer en klasskamrat till Elisabet hit på lekstund alldeles ensam. Hon är nyfiken på Elisabets katter, och tja, det kan ju ta en stund att titta på dem! Det är första gången på väldigt länge som hon har en kamrat hemma. Första gången en flicka från klassen kommer. Roland och pappa ska gå på Fyrishov, där jag hoppas att lillkillen blir riktigt trött! Och på onsdag börjar vardagen igen. Gudskelov!