cariad

Italien, landet man förväntas hamna i när ett nytt barn väntas. Det normala.

Den här helgen låg Italien i Östergötland.

Medan Elisabet var hos stödfamiljen, så reste Roland och jag för att hälsa på den föräldragruppfamilj som flyttade dit från Uppland för två år sedan. Elisabets föräldragrupp visserligen, men Roland hade så fantastiskt roligt med flickorna när de hälsade på i Västervik i somras, så det kändes som ett lockande resmål! Jag ville så gärna göra något med bara honom, dels för hans skull, dels för min. Så vi tog tåget till Norrköping där vi blev hämtade med bil till en närliggande ort.

Barnen fann genast varandra och började leka. Jag blev överöst med visningar av olika leksaker och beundrade. Tapasmiddag och trevliga samtal.

Carina, jämnårig med Elisabet, ville gå igenom det papper med frågor som skolan hade lämnat åt både föräldrar och barn att svara på. Jag erbjöd mig att läsa frågorna, och njöt hejdlöst av att få kommunicera "på italienska" med en sjuåring.

 

Liknelsen med att telefonera på olika sätt kom för mig.

Att försöka föra ett samtal med Elisabet, är som att stå i en gammaldags telefonkiosk med en näve blandade mynt i ena näven och en tung lur med en halvt avklippt sladd i andra. Har man tur, så lyckas man pilla i rätt mynt för ytterligare ett par sekunders samtal. Sannolikheten är emellertid större att fel mynt ska läggas i, att ljudet sprakar eller att luren tappas. Men att prata med Carina om frågorna som skolan ville ställa, om hur hon känner sig när hon går till skolan, om hon har några kompisar, vad hon tycker är roligt, om det är något som känns svårt... det är som att ha den nyaste tekniken i händerna med så gott som obegränsad batteri- och samtalstid. Finns inget uppenbart som kan störa samtalet, innan det får ett naturligt slut. Ett avkopplande sätt att tala, i jämförelse.

 

Redan vid sju började Roland bli trött och ville lägga sig, men sedan fick han lite ny energi och höll sig uppe en timme till. Vid åtta var jag själv så trött att jag gärna hade lagt mig att sova bredvid honom, men jag hade inte åkt till mina vänner för att sova så vi satt och diskuterade livet över en kopp chai några timmar innan jag kröp ner bredvid min älskade lilla pojke och var så tacksam, så tacksam över det liv jag lever och de vänner jag har.

På lördagmorgonen vaknade Roland varm och medtagen. Lilltjejen i familjen hade också varit krasslig under natten, så vi ställde in det halvt inplanerade teaterbesöket och bara tog det lugnt hemma innan det var dags att åka hem. Då var det synd om Roland! En lång stund sov han i mitt knä på tåget, men trots extratröja och overall så frös han och ville bara hem.

I de stunderna kan jag plocka fram supermamman, åtminstone när jag bara har ett barn att ta hand om. Jag blir inte stressad av att mitt barn gråter väldigt högt på ett tåg, eller någon annanstans. Då kan jag andas lugnt, utstråla tröst och lugn, tala mjukt och till slut få dem att komma till ro. Jag förstår ju precis varför de gråter, och hur skulle jag själv vilja bli bemött? Inte med irritation i alla fall!

Väl framme i Uppsala var det nästan en halvtimme innan bussen skulle gå. I det läget är det ingenting att tveka över, jag ringde på en taxi. För att samla lite karmapoäng erbjöd jag en tjej som också väntade på bussen att åka med.

 

Hemma väntade Elisabet och Mysteria. Samtalet med de udda mynten i näven. Fragment.

-Har du haft roligt?

-Ja!

-Vad har ni gjort?

(Inget svar, frågan var förstås för öppet ställd)

-Var ni på Leos lekland?

-Ja!

-Var det roligt?

-Att - då fick man inte ha med sig gosedjur!

-Var gjorde du av din katt, då?

-Ingenstans!

-Fick du ta med den ändå?

(Inget svar. Går fram till en nästan tom chipspåse.)

-Jag hittade den här!

-Så bra!

-Först låg den så här: (rullar ihop den.) Sedan hände det en katastrof!
-Ojdå, en katastrof! Vad hände då?

-Den doingade upp sig!!!

(Mamma börjar skratta hejdlöst. Elisabet påpekar förtrytsamt:)

-Det var inte roligt!

-Jag tycker att det var jätteroligt!

-Det kan man tycka, svarar då Elisabet vänligt, men blir sedan irriterad igen och vill bita mig.

-Du får inte bita mig, eller någon annan. Du får bita dig själv.

-Men jag vill inte ha ont!

(Mamma börjar skratta igen, är så trött efter den intensiva resan att jag inte kan låta bli.)

-Tror du att jag vill ha det då!

 

Mysteria.

En weekend i Italien är ett välkommet avbrott.

Men - borta bra, hemma bäst!