cariad

Eftersom jag jobbar som assistent idag (nu när jag även innehar jobbtitlar som boendebiträde och undersköterska så är det bäst att precisera vad jag menar med att jag "jobbar") så har jag inte sett min födelsedagsflicka på hela dagen utom som en sovande liten klump klockan halv sju imorse innan jag åkte till tåget. Men jag fick tillfälle att ringa på kvällen. Pratade först med maken en stund, och sedan bad jag om att få prata med Elisabet. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin har pratat i telefon med henne tidigare, hon har inte velat, men nu har det börjat lossna lite även där.Så här gick dialogen:

-Grattis på födelsedagen, flickan! Fick du hästar i present?

-Ja.

-Blev du glad då?

-Ja.

-Fick du något mer djur?

-Ja.

-Vad var det för djur?

-Kanin!

-Kom farmor och hälsade på?

-Ja.

 

Sedan lämnade hon över luren till pappa, för att det kittlades.

 

Min älskade lilla flicka, finast i världen! I min värld i alla fall!

De här sju åren har varit de längsta och ojämförligt bästa i mitt liv.

Så, grattis till mig också! Och till oss alla. Ett kollektivt gratulerar till att det finns en så fin Elisabet i vårt liv, även om ni bara läser om henne och aldrig har träffat henne!