cariad

...har varit väldigt bra, och att tvätta är ju egentligen inte dåligt, bra att vi har tvättmaskin.

 

Vi delade upp oss imorse, så att jag tog Elisabet till skolan och maken tog Roland till dagis. Sedan åkte jag till Akademiska Sjukhuset där jag fick lite information om vad som gäller för timvikarier, och gick sedan upp till ortopedavdelningen ovanför den avdelning jag praktiserade på före jul (som fortfarande är stängd) och bokade in mig på två introduktionspass nästa vecka. Många av uppgifterna är ju desamma, men lite mer säkerhet vill både de och jag att jag har. Träffade en sjuksköterska och en undersköterska som jag jobbade med, de hälsade så glatt på mig, och då kände jag hur innerligt gärna jag vill ha arbetskamrater. Att vara personlig assistent är ensamt, rent arbetsplatsmässigt sett.

Väl hemma igen hann jag med ett bad innan jag hämtade barnen för en eftermiddagslekträff hemma hos en dagiskamrat som är hemma på fredagar för att hennes mamma är ledig med en ljuvlig liten lillasyster. Vi stannade där ett par timmar innan det var dags att hämta storebrodern på fritids. Vi gjorde sällskap, och mina barn lekte en lång stund på skolgården. Jag lade de hemvävda fårfällarna i en jättegunga och lade mig i den och tänkte att livet är ändå bra underbart!

Så fort vi kom innanför dörren fick bägge barnen härdsmälta och bara skrek och trissade upp varandra. Elisabet försökte trösta Roland genom att krama honom farligt hårt om huvudet, jag försökte bända loss, Roland uppfattade det som att Elisabet bitit honom i kinden vilket alls inte är otroligt, Elisabet skrek "JAG SKRIKER ALDRIG!", Roland skrek "Elisabet ska säga förlåt!" ackopmanjerat med ömsesidig gråt, och, ja, lite kaos en stund där i kombination med kissiga kläder.

Hade det här varit i höstas, så hade jag själv satt mig ner och gråtit. Men inte nu. Nu är jag tillbaka i arbete, borta från en förfärlig skolsituation, tillbaka i mitt eget lugn. Dagen hade varit så otroligt bra så långt, att jag hade hur mycket energi som helst till att bara vara lugn, fråga vilken Ice Age-film som Roland ville se först, se till så att Elisabet sa förlåt, hålla alla bollar i luften samtidigt medan jag lotsade barnen genom krisen till TV-soffan. För jag visste, att när de väl sitter där, Roland med en filt över sig, så kommer lugnet att sänka sig. Så är det alltid. Vägen dit kan ibland vara oerhört energikrävande, men idag var jag återigen Supermamman.

Efter det lilla intermezzot har kvällen varit idyllisk. Våfflor som alltid. Lite chips eftersom jag glömt köpa popcorn. Film. Godnattsaga. Först läste jag en pop-up-bok som Elisabet fick som riktigt liten, sagan om Pelle Kanin, som har stått högst upp i bokhyllan för att förhindra sönderdragning av flikarna, sedan läste pappa en Winnie-the-Witch-saga på engelska med omedelbar översättning. Nu är det tyst i kammaren, jag borde gå och lägga mig eftersom jag ska upp sex imorgon för en jobbhelg, men har betong i gumpen och svammel i fingrarna.

 

Jag tycker om det här med att vara mamma. Även om jag känner mig som en fuskmamma. Det är svårt att förklara varför jag känner så. Är det för att jag själv fortfarande är ett stort barn som sover med en älg eller gris i famnen, vill höra sagor, tycker att det är fruktansvärt tråkigt att hänga tvätt och ställa in ren disk, för att jag kryper upp i den stora gungan bredvid den som barnen sitter i, för att jag köper Barbapapalakan till mig själv, eller för att jag helt enkelt inte har hunnit ikapp? Jag grips alltid av förundran när jag umgås med andra föräldrar. För alla andra är ju riktiga föräldrar. Att de inte avslöjar mig?

Men jag tycker om gemenskapen. Att byta vänliga nonsensord om hur halt det är, att vinka över skolgården till en bekant vuxen som just lämnat sitt jämnåriga barn, att sitta och dricka te med en trevlig bekant som man just håller på att lära känna tack vare dessa underbara barn.

Föräldragruppen, som jag talat så varmt om och tillägnat min bok, är extra närvarande den här månaden. Vi försöker gå ut minst en gång per termin och äta middag, och ibland blir det en gemensam lunch också, men ibland är det trevligt att träffas på tu man hand. På en vecka har jag lunchat med alla tre som är kvar i kärngruppen, då vi har pratat mycket om hur det går i skolan och hemma och med syskon och allt. Nästa söndag kommer förhoppningsvis allihop på Elisabets andra födelsedagskalas, åtminstone två av dem har tackat ja. Det är verkligen en förmån att få se den här lilla gruppen barn växa upp och utvecklas, och följa föräldrarnas väg också genom flytt och jobbyten och studier och funderingar. Om två veckor, när Elisabet ska till stödfamiljen nästa gång, tar jag med mig Roland och åker ner till Östergötland dit en föräldragruppfamilj har flyttat. Kanske kan tyckas märkligt att jag åker dit utan Elisabet, men Roland och den familjens yngsta fick en så fin kontakt i somras när vi sågs senast, och jag längtar efter att få resa med bara honom. Få unna mig att bara ha ett barn att tänka på, ett enda, som jag inte behöver oroa mig för ska kissa ner deras soffa. Kunna sitta och prata ifred med föräldrarna i trygg vetskap om att inget märkligt händer i rummet intill. Få ge Roland det där lilla extra också.

 

Nu svamlar jag verkligen. Trött som en sko. Inte helt upplagd för en jobbhelg. Nåväl. Godnatt, gott folk.