cariad

Imorgon ska Elisabet till stödfamiljen, och det känns trevligt att skicka dit henne fräsch så vi brukar duscha och tvätta håret på henne dagen innan eller samma morgon. Annars kan det gå flera veckor mellan schamponeringarna. Räcker med vatten.

Elisabet brukar inte tycka om att tvätta håret - om hon inte ska till Christina. Då står hon och småsjunger, som idag. Glad! Men vattnet var inte helt bra.

-Det ska vara lite lagomare!

Och handduken, den var för torr. Mamma blev lite förvirrad där. Handdukar ska väl helst vara torra? Men jag tror hon menade för stel, den var precis nytvättad och icke torktumlad.

 

En ny rar tjej tar hand om Elisabet på eftermiddagarna på fritids. Elisabet klättrar förtjust på henne när jag kommer, och är väldigt uppspelt. Då kan munnen gå på henne!

-Du ska stanna kvar i skolan och Roland och jag ska gå hem själva och vi ska åka hissen själva och vi ska gå in själva och du ska stanna kvar här!

Glittrande ögon och sprattlande armar och ben.

 

Förra månaden låg hon med trettionio graders feber hos stödfamiljen, fick jag veta när hon kom hem. Vi pratade om hur vi skulle göra med det i fortsättningen, om det var bättre att spara de dygnen tills hon var frisk (vi visste förstås inte om att hon var dålig, någon av oss, det blev hon på fredageftermiddagen efter hämtning). Just den gången var jag tacksam över att hon låg sjuk där, eftersom både jag och Roland hade feber här hemma. Men den här helgen får de en glad flicka, om nu inget händer under natten! Man vet aldrig i magsjuketider.