Kalas, logistik och goda grannar

Trots att jag bara jobbar var fjärde lördag, så är det idag tredje gången på raken som en kalasinbjudan för Elisabet krockar med mitt jobb.
Det är vi som har valt att bo långt ifrån vår utökade familj, sant. Det är vi som har valt bort bil, delvis sant - vi har valt att inte sätta oss i en ekonomisk situation som skulle ge oss magvärk. Vi kunde nog ha råd med en bil, men då skulle vi behöva försaka precis allt annat och få panik om något gick sönder. Men ni som har denna lyxtillgång - ta en extra minut att vara tacksam över detta!
 
Nuförtiden är det populärt att ha kalas ute på ett lekland som sägs vara trevligt och rymligt. Och stort. Väldigt stort. Det kan vara tio kalas samtidigt, om jag hört rätt. Hundratals ungar som glatt springer omkring.
Vill man ha en flicka som kan kissa på sig, och mer därtill, fyra-fem gånger under ett kalas, springande fritt där? Personalen säger åt föräldrarna att bara ta det lugnt, de tar hand om barnen, men nog går det en gräns någonstans där? Vad skulle födelsedagsbarnets föräldrar och personalen säga om vi lämnade en kasse med tvättlappar och rena kläder och sa att varsågoda, vi kommer om två timmar?
Så - nej, än lämnar vi henne inte ensam på kalas.
Vad innebär då ett kalas på detta lekland rent logistiskt? Det finns flera sätt att lösa det på.
 
1. Maken får ta båda barnen och åka kollektivt, och Roland får leka samtidigt. Resan dit tar enligt reseplaneraren drygt en timme, med ett bussbyte och tjugo minuters promenad. Enkel resa.
2. Vi får fråga kalasanordnaren vilka fler som är bjudna, och fråga föräldrar om de möjligen har plats för en vuxen och två barn extra, med bälteskudde och barnstol
3. Försöka hitta barnvakt åt Roland och ta med Elisabet enligt plan 1 eller 2, där plan 1 skulle kräva att någon kunde ha honom i 5-6h, möjligen längre beroende på hur bussarna passar
4. Vänligt tacka nej med tungt hjärta.
(5. Försöka locka hit mina sjuttioåriga föräldrar på en långtur mitt i vintern med bil och barnvakt i ett... nej, det gick bort.)
 
Hittills har det, efter en del funderande och granskning av livspusslet, fått bli alternativ fyra. Tyvärr.
 
Idag var det kalas igen. När jag jobbar. Men inte på leklandet, utan ett dansparty ganska nära där vi bor. Samma flicka och typ av kalas som vi tackade nej till för ett år sedan, dels för att vi var bortresta men vi hade ändå gjort det då vi inte kände att Elisabet skulle klara en sådan sak då. Samma sorts dansparty som hon hade fantastiskt roligt på i höstas när en annan klasskamrat bjöd.
Visst kräver det ändå lite planering. Någon förälder måste finnas i närheten, Roland måste ta vägen någonstans.
Jag skickade SMS till alla närmaste lekkamraternas föräldrar, samt till Maria och Bengt där han fick vara förra gången det var dansparty. Den gången var det jag som råddade. Satte båda ungarna i cykelkärran i regnet, körde bort till vännerna som bor ytterligare en kilometer längre bort än dansstudion dit vi kanske har två kilometer, lämpade av Roland, körde tillbaka med Elisabet, bytte tröja eftersom jag var genomsvett, njöt av att tjuvkika på Elisabet, fikade och pratade med de föräldrar som också var kvar, körde tillbaka till vännerna med Elisabet i vagnen, plockade upp Roland och tog mig hem.
Idag löste det sig ännu smidigare. Roland kunde få vara hos en granne, maken tog Elisabet på den nyreparerade tandemcyklen. Vår cykelkärra blev stulen i ett låst rum, så nu har vi inte den smidiga möjligheten att transportera barn längre. Alternativ två hade varit att Hannes mamma hade tagit med Roland när hon skjutsade Hannes till samma kalas, och så hade Roland kunnat leka med Hannes lillebror som är en av hans bästa kompisar i en park alldeles nära dansstudion medan maken var med Elisabet. Det erbjudandet kom efter att vi tackat ja till den första snälla grannen, vars flickor går på samma dagis, annars hade nog det varit kul. Plan tre hade varit att maken lekt i parken med Roland, och att kalasföräldrarna ringt vid behov.
Nu blev det alltså så att Roland var hos grannarna och spelade teater för dem. Elisabet cyklade så nöjt med pappa, som gav henne utrymme genom att sitta ute på en parkbänk alldeles utanför lokalen. En gång ringde föräldrarna för att hon verkat lite orolig, och då gick pappa in, pejlade läget och förklarade att jo, godiset i påsen är ditt. Sedan var det bra.
 
Om någon av mina snälla grannar läser detta, så - innerligt tack! Ni kanske inte tycker att det är så mycket, att erbjuda er se efter Roland en stund. Men för oss, för mig i alla fall, är det en enorm trygghet och lättnad. I brist på nära familj, så får man bygga sig en egen by.

Kommentarer
Postat av: Christina

Vad duktig hon var som var själv på kalaset!

2013-04-30 @ 01:23:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0