cariad

Berättelser om en ljuvlig flicka med autism

Hårklippning

Elisabets lugg började bli lite för lång.

-Kom, vi går in i badrummet och klipper din lugg lite!

Dottern följde med så förnöjt, bara det ett tecken på att hon själv tycker att den är för lång.

Jag klippte luggen och såg på hennes vackra hårsvall. Eller, de lockar som skulle kunna vara så vackra om vi fick borsta dem. Håret som änglarna målat i guld och koppar, som det tog flera år innan jag hade hjärta att klippa av. En gång lyckades jag fläta det, när hon var upptagen med att leka med en vattenkran:

 

Efter det här blev längden ohållbar. Lingonsylt, havregrynsgröt, blåbärsyoghurt med banan... Dödsstöten kom när hon älskade att lägga sig ner i sanden och gno med huvudet. Då åkte det av. Tofsen ligger i en vacker träask.

 

Då och då har jag klippt det till en mer hanterbar längd, men nu började det bli väldigt långt igen för att vara på henne. Det hamnade i mat, smörpaket, vattenfärger... Om vi får lov att sätta upp det? Naturligtvis inte.

 

-Är det jobbigt med långt hår, Elisabet? Ska jag klippa av det?

Efter några vändor med "Ville du det? Tyckte du att jag skulle det?", som jag inte ville svara på, jag ville inte ha någon åsikt. Hennes sista kommentar var ett förnöjt:

-Okej!

Så jag klippte. Kort. Ända till nacken.

Hon såg så glad ut! Undrade vad det var som lät, om hårsaxar lät på det sättet.

 

Sedan kom Roland.

-Jag kände inte igen dig! konstaterade han.

Elisabets ögon blev jättestora. Sådär gråtstora som de blir när hon är uppriktigt ledsen och orolig över något.

-Känner man inte igen mig!

-Jo, älskling! försökte mamma lugna. Man ser ju på dina ögon, på ditt ansikte...

-Jag vill inte prata mer om det! grät hon i min famn.

 

En gång till under kvällen upprepades samma sak med Rolands kommentar och Elisabets gråt, men det märktes ändå hur skönt hon tyckte att det var med kort hår.

-Var det du som gjorde det? frågade hon och kände på håret.

-Ja, älskling. Det var jag.

Vad fint.. Jag känner igen det där med min egen dotter som också har autism. Denna oro. Precis så hade hon också reagerat.

Åh, lilla hjärtat...

Vad vackert :-)

Tack för att du berättade om er dotters hår! Barnbarnet är så söt, med ganska långt hår för att vara kille. Och ALLTID tufsigt, rufsigt, även när han är fint uppklädd på bröllop etc. Någon undrade sist det var en större släkttillställning om det var omöjligt för föräldrarna att få borsta/ kamma/ tvätta hans hår...