cariad

I eftermiddag skall alltså Elisabet få följa med Christina hem, och stanna några timmar. När vi pratade om det imorse så glittrade hennes ögon, och lillebror sken också upp i ett stort leende, han ser fram emot att få vara med bara mamma några timmar. Min plan är att han och jag skall åka till affären, köpa ingredienser till de obligatoriska fredagsvåfflorna och popcornen, och så kan han få välja en film från den där filmsnurran som han är så intresserad av. Vi har ganska många filmer därifrån, men nyligen förnyades sortimentet till hans glädje...

 

Jag vet ju hur det är. Raskens Idas ord klingar i huvudet: "En sa allri räkna ut nåt!"  Humöret kan vara uruselt och då blir ingenting roligt. Men jag ser ändå fram emot den här stunden,med bara Roland, så jag tar ut glädjen i förskott!

 

Min älskade lilla pojke. Han har knäckt läskoden nu, åtminstone när det gäller ord för ord, han har inga problem att ljuda sig fram till "prästkrage" när han bläddrar i boken om olika blommor. Jag vill kunna sitta med honom ifred och läsa, prata med honom utan att någon kommer och klättrar och lägger sig i. Det har nog inte så mycket med Elisabets autism att göra, att det inte blir så mycket tillfälle till det, utan snarare att det överhuvudtaget finns syskon som vill dela på uppmärksamheten. Vad säger ni, som har fler barn?

 

Kanske kan jag idag få vara den där mamman jag längtar efter att vara. Den pedagogiska, som återigen sitter och leker med bokstäver och lärande. Igår var det Elisabet som var ensam med mig ett par timmar medan Roland var hemma hos en kompis. Jag lade mig på stora sängen med henne, försökte förankra henne för att kunna kommunicera, men det var en evig loop av:

-Vet du vad en bäbis sa? Dä-ää! Roland tycker att bäbisar är långa! Bäbisar är så små, så små!

Gång på gång. Och klättrande, sparkande, kavande, plockade med min mun, satte vassa armbågar överallt, Jag tog fram min harpa, tänkte vi kunde prata en stund kring tonerna och spela lite, men hon kunde bara inte låta bli att sätta fötterna på den och på strängarna, och tog tag i de svindyra sensträngarna och drog, så jag fick lägga ner det projektet.

 

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: Jag har inte det minsta dåligt samvete för att jag längtar efter den här stödinsatsen. Elisabet ser fram emot den, Roland ser fram emot den, Christina med familj ser fram emot den, vi får tillfälle att sakna varandra och får sedan möjlighet att berätta vad vi har gjort på varsitt håll.

 

Att vara en bra förälder betyder inte att jag alltid, alltid måste vilja vara med mitt barn. Att vara en bra förälder i mina ögon innebär att kunna släppa taget ibland. Släppa in andra människor i barnens liv!