cariad

Elisabet följde alltså med till dagis när jag hämtade Roland, för att där följa med Christina hem. Hon var fullt på det klara med den saken, de hade även pratat om det i skolan, och hon skuttade glatt iväg med Christina utan en blick på mig.

Roland och jag pratade om allt mysigt vi skulle göra. Våfflor, popcorn, film, kan det bli bättre? Vi gick och handlade, och busade sedan en lång stund på sängen innan det var filmtajm. Ingen läsning, men vad gör det? Huvudsaken var att jag fick vara med honom, och bus-stunden var mycket värd!

Strax efter åtta kom Elisabet hem, alldeles glödande. Christina berättade att hon hade följt med till äldsta dottern Amandas fritids, där de hade lekt ute länge på gården och Elisabet hade härmat Amanda i allt utom att hänga uppochner i knävecken.

Bara det gjorde mig tårögd. Christinas barn, framför allt den tre år äldre Amanda, är en av de många tyngder som ligger i den positiva vågskålen. (Ingen tyngd ligger i den negativa, för övrigt.) Att Elisabet får någon att se upp till, någon att härma!

Köttbullar och makaroner till middag. Makaronerna sveptes ner, men köttbullar äter Elisabet bara på IKEA. Men när makaronerna var slut, så blev ändå Elisabet lite nyfiken. Frågade:

-Är det där annorlunda köttbullar?

Christina tog chansen.

-Ja, det är det.

Och så var det, på sätt och vis, för dessa var micrade och inte stekta som vi ofta gör.

Elisabet smakade.

-Det var gummiköttbullar! konstaterade hon förnöjt och åt!

Sedan pratade de om att nästa gång skall Elisabet sova över. Ställde upp resesängen, plockade fram ett påslakan med katter på som naturligtvis imponerade stort.

-Wow! utbrast hon, och berättade att då, nästa gång, när hon skall sova där, så skall Vitteän följa med.

 

Båda barnen somnade så lugnt.

 

Den som säger att inte änglar finns, har bara att tänka om.