cariad

Födelsedagskalas hos en flicka i klassen som gärna söker upp Elisabet för att leka. Sådana tycker vi om! För säkerhets skull stannade jag kvar, vilket var tur. Elisabet hängde med de andra barnen direkt, fikade, följde med ut och tittade på familjens kanin, allt utan någon inblandning från mig, men jag tror hon kissade sju-åtta gånger och bajsade på sig en gång, och det vill inte jag belasta en kalasvärdinnemamma med. Alla extrakläder gick åt, och Elisabet vägrade blankt att låna så hemfärden fick ske i bara ett par redan lite blöta underbyxor samt tunna överdragsbyxor. Roland och pappa är på bio och skulle äta på stan efteråt, så jag stannade till vid stans bästa sushiställe på hemvägen för att proviantera. När jag parkerat sade Elisabet:

-Vill jag kissa?

varpå hon gjorde detta.

Jag kunde förstås ha åkt hem direkt, men det brukar gå snabbt att få sin sushi och jag var väldigt hungrig efter att inte ha ätit lunch, så bestämde jag mig ändå för att nu fick väl Elisabet lära sig hur obehagligt det blir om hon inte äntligen lär sig att kontrollera sina ringmuskler lite bättre. Lite ledsen var hon, och protesterade mot att jag inte genast hjälpte henne, titta mamma, det finns en toalett här, javisst men vad hjälper det när du har kissat ner precis allt torrt jag tog med?

En äldre dam skulle trösta.

-Titta, vilken fin nalle du har!

Elisabets ögon blev stora och vantrogna. Hon blev alldeles tyst. Att säga något så... oerhört!

Jag stålsatte mig.

-Waaaaaaaaaaaa! Det är en katt! Det är ingen nalle!!!

-Å så fin nalle! fortsatte tanten.

Jag ingrep:

-Det är en katt, hon blir ledsen för att du kallar den nalle.

-Jaha, sade tanten förklarat, men fortsatte ändå: Titta vilken fin nalle du har!

Elisabet blev ännu mer upprörd, och jag försökte återigen:

-Hon blir ledsen för att du säger att det är en nalle, det är därför hon är ledsen!

Ändå envisades käringen med att gulla med nallen, och Elisabet tjöt ännu värre.

-Jag går ut och väntar, ropade jag till sushikillarna och föste ut Elisabet.

Tror ni inte att käringen följer efter?'

-Jag tycker om nallar! Du har en så gullig nalle!

Då blev jag arg.

-Nu får du låta henne vara! och sade sedan till Elisabet att ja, tanten har fel, det är en katt, hon trodde att det var en nalle men det var en katt.

Skrället höll sig ett par steg bort, och kom strax tillbaka, precis som en envis fluga som bara vägrar förstå att den inte är välkommen på bullfatet.

-Är det en hund du har? Å vilken fin hund du har!

-Låt henne vara! röt jag, och då kom gudskelov en av kockarna ut med vår sushi. Han hade dessutom lagt i en hel ask med extra, sådant där som de skär av i ändarna när de gör makirullar.

Så fort jag baxade upp henne i cykelsadeln (vår fina tandemcykel är trasig igen) så blev hon så nöjd och glad och sjöng hela vägen hem, blöta byxor till trots. Nu står hon här bredvid mig och mumsar sushi och dricker soja direkt ur burken.

 

Tur att hon inte är långsint, lilltjejen. Det har hon inte efter mig kan jag säga. Grr.