cariad

I fredags var jag med Elisabet på läkarbesök på habiliteringen, ett rent rutinbesök som säkert kunde ha avbokats (och borde ha avbokats med tanke på att jag var förkyld och efter att ha pratat en timme sedan var tvungen att vara tyst i tre dagar...) men jag tänkte att jag kanske behöver ett läkarintyg för några av de aktiviteter jag har i bakfickan åt, och visste inte heller vad det var läkaren ville prata om så vi gick dit.

En förkyld mamma är en stingslig mamma, men jag bad om ursäkt redan på förhand över att jag inte var i bästa form. Så när den unge läkaren för femte gången nämnde ordet "problem", så nästan snäste jag:

-Du ska inte fokusera så mycket på problem!

Han förklarade att skulle han skriva intyg så måste han ju skriva om problem, och om vi inte hade haft problem så skulle vi ju inte behövt till exempel en stödfamilj.

-Det är många som säger som du, att vi har inga problem, men vad ska jag skriva då? Om allt är bra?

Jag försökte förklara, men var så trött och hes att jag nog inte lyckades. Men jag skall ta och försöka formulera ett brev till honom.

 

En av anledningarna till att jag överhuvudtaget skriver den här bloggen och gav ut boken är att jag vill kämpa emot det här problemtänkandet och sorgkulturen.

Har vi problem?

Nej.

Behöver vi avlastning för att få en bättre vardag?

Ja.

 

Idag var jag på en föreläsning om trycksår. En sjuksköterska som nu även är professor har forskat i detta, och jämfört Sverige med San Francisco, med ett sjukhus som är ungefär lika stort som Akademiska. Där, i USA, har de nollvision gällande trycksår. Inget snack. 99% av alla nyinkomna patienter blir riskbedömda inom ett dygn, och av dem får 99% en vårdplan för att undvika dessa sår. I Sverige ses trycksår mer eller mindre som något naturligt. Det är väl klart att man får sänglägeskomplikationer?

 

Jag vill ändra perspektiv i Sverige! En nollvision mot offermentalitet!

Det betyder absolut inte att man inte får sörja, eller att problem skall ignoreras. Men det är inte det som personalen skall fråga oss efter, vad vi har för problem. Jag vill höra:

 

Hur kan vi hjälpa till för att hela familjen skall få ett så bra liv som möjligt?

Hur kan vi hjälpas åt för att era barn skall nå mer av sin potential?

 

Det kan tyckas som ordvrängeri och hårklyverier. Spelar det någon roll hur man uttrycker saker?

Ja, det gör det.

 

Om ditt barn cyklar på en grusväg, och du ser en grop på höger sida som du vill varna för, så kan du ropa:

-Cykla rakt fram!

eller:

-Cykla inte ner i gropen!

varpå barnet förmodligen kommer att söka med blicken efter gropen och cykla rakt ner i det.

 

Vad vi har för problem?

Ledsen, men jag vill inte ramla ner i er grop.