cariad

Jag har sagt det förut, och det är värt att säga igen. Elisabets diagnos är den nyckel som har öppnat så många dörrar för henne, som ger henne den hjälp både hon och vi behöver. Den är något jag är tacksam över.

Häromdagen pratade jag med ett par dagismammor som berättade om hur svårt det kan vara för de som är lite mer försiktiga att få plats i gruppen, att få vara med och leka, att "ta för sig" som det heter. Hur de får höra att "du får inte vara med", hur de står och tittar på, och väntar på en öppning. Eller helt håller sig undan.

Det här är problem som inte vi behöver brottas med. För det första verkar Elisabet strunta fullkomligt i om hon får vara med eller ej, hon trivs utmärkt med att leka ensam. Men framför allt - när det gäller henne, så läggs det extra mycket krut på att få in just henne i gemenskapen. Hon har extra ögon på sig. Därmed inte sagt att personalen inte ser de andra barnen som är utanför, de gör så gott de kan, det ingår ju i deras arbete att tillgodose alla barnens behov. De har samtal med andra oroliga föräldrar också. Men jag har ett helt team att vända mig till, som är där för just Elisabet.

Vi har hamnat så rätt. Vi har kommit i kontakt med människor som gör allt vad de kan för att göra livet så bra som möjligt för oss. Så många föräldrar stångar sig blodiga mot myndigheter som nekar dem detta, som förringar deras problem, som undrar om den där autismen förväntas försvinna inom sex månader. Vi blir erbjudna hjälp innan vi ens behöver be om den. Visst är det orättvist, men jag tänker inte lägga någon energi på att ha dåligt samvete över det. Vi har haft tur. Så enkelt är det.