cariad

När jag hämtade barnen idag var det bara en halvtimme kvar till stängningsdags, och bara ytterligare två barn kvar. Rolands bästis, och en flicka från Elisabets avdelning. Jag stod och pratade med en av pedagogerna, då den här flickan kom fram till mig.

-Varför pratar Elisabet så konstigt? frågade hon vänligt.
-För att hon är lite annorlunda, svarade jag lika vänligt. Hon tänker på ett annat sätt.
-Jaha!
Pedagogen sade:
-Du vet, alla gör ju inte på samma sätt. Allla är olika.
-Jaa.
Jag sade igen:
-Det är bra att du frågar. Och jag hoppas att ni tycker om Elisabet ändå?
-Ja, det gör vi! svarade hon självklart.

När jag gick därifrån, med Roland i vagnen, och Elisabet som under hela vägen till affären kämpade med att både hålla i vagnen, en handske som hon tagit av sig, en liten matta som hon vävt, ett laminerat A4-ark med kattklistermärken (hon får ett kattklistermärke när hon gör det hon skall på toaletten på dagis, och när det är fullt så får hon ta med sig det hem) och Vitteän - då greps jag av en sådan där enorm tacksamhet igen.

Tänk att just jag får gå hem med det här unika barnet! Tänk att just hon är just min!