cariad

I min utbildning skall vi ut på praktik, och jag lyckades skaffa mig en plats på ett korttidshem för barn och ungdomar med funktionshinder. Sjukdomsveckorna försenade det hela, men nu är jag igång!

Igår följde jag med delar av personalen på en utbildning på habiliteringen om ADHD. Det var så välsignat skönt att sitta där och lyssna, utan att det gällde mitt barn!

Flera av ungdomarna har ett hjälpmedel som heter Handi. Det är en elektronisk variant av Pecs (en samling bilder, som personen visar när h*n vill något), som även har tal inlagt. Och minst en använder en större pek-karta för att berätta saker. Med hjälp av den berättade en pojke att när han hade varit torr ett visst antal nätter, så skulle han få köpa en egen cd-spelare.

Det finns så mycket liv och glädje och tankar i människor. Och det är så lätt att missa det hos dem som har svårt att uttrycka sig. Det har skett så otroligt mycket framsteg bara de senaste åren på kommunikationsfronten!

För övrigt kan jag berätta att vi alla är så gott som friska, och att Elisabet tappade sin andra framtand igår på dagis. Hon hade blivit ledsen, men det gick över och hon fick bära omkring på tanden invirad i en servett. Någonstans på vägen hem tappade hon den, men har inte frågat efter den.

Och Roland mötte mig på dagis igår, med en bekymrad min.
"Mamma, jag älskar inte dig precis hela tiden!"
Jag kunde inte låta bli att le.
"Men det gör jag. Jag älskar dig precis hela tiden!"