cariad

På fredagarna är maken iväg och spelar figurspel med sina vänner. Jag tycker om att ha en kväll i veckan ensam med barnen. Utom när det kommer till läggdags. Spelar ingen roll vilken tid jag börjar nattningsproceduren, det går sällan friktionsfritt när just jag skall lägga dem. Roland blir gnällig eller riktigt tjutig, ingenting är bra, och Elisabet blir översprallig, tar på sig Rolands kläder, sprattlar, skrattar högt och är allmänt uppskruvad.

Inget undantag ikväll. Jag lyckades lugna Roland, läste godnattsagan, släckte och gick ut. Elisabet kröp upp i min säng istället för sin, men så länge inte Roland protesterade, så lät jag henne vara där.

Fem sekunder. Sedan: "Maaaaaaaaamaaaaaaaaaaaaaa!" från en ledsen Roland.

En av de så kallade metoderna i barnhantering som jag tycker mest illa om är den så kallade femminutersmetoden, där man lär barnet att "vid just den här tiden på dygnet tänker jag inte bry mig om vad du vill, jag tänker inte lyssna på dig, jag tänker inte ens försöka tillgodose dina behov. Du är övergiven." Samtidigt springer jag inte upp vid första protesten heller, utan väntar en kort stund för att se om de löser situationen själva.

Det gjorde de denna gång - genom att tända lampan och börja leka. Först sjöng de tillsammans. "Mamma, vi sitter här och pratar!" Sedan lekte de en rimlek. Elisabet började: "Nu är det natt, sa en..." "Katt!" fyllde Roland i. Djur efter djur. Nu skrattar de, leker att nallen är en av förskolepedagogerna, smiter ut i vardagsrummet ibland men då skickar jag tillbaka dem in i sovrummet.

Och nu står de här, båda två, helt klart övertrötta, och skvallrar på varandra. "Mamma, han sa att jag var en pajas!"

Så jag skall försöka styra upp det här nu. Godnatt!