cariad

I över en månad har jag varit sjuk nu, till och från. Orken har räckt till att se till att barnen fysiskt har det de behöver, men igår var första gången som jag faktiskt lekte med dem helhjärtat en lång stund. Och att försöka träna med Elisabet har inte funnits på kartan på väldigt länge.

Idag låg vi och kramades på sängen och småpratade.

E: Vem är du?
M: Jag är din mamma. Vem är du?
(tystnad)
M: Vem är du? Är du en katt?
E: Nej!
M: Är du en människa?
(tystnad)
M: Är du en pojke?
E: Nej!
M: Vad är du då?
E: Jag måste bara titta mig i spegeln.
M: Vad är du, Elisabet?
E: Jag måste bara titta mig i spegeln!
(springer ut i badrummet, tittar sig i spegeln, kommer tillbaka.)
M: Vad är du? Är du en pojke?
E: Jag älskar dig, mamma!
M: Och jag älskar dig också! Men jag vill att du svarar på min fråga.
E: Jag älskar dig!
M: Så bra, men jag ställde en fråga till dig. Kan du berätta vad du är?
E: Prata inte! Vi leker inte den leken längre.

Med några fler upprepningar, men ungefär så.

Jag älskar henne. Men att prata med henne kan vara ganska motigt ibland, om man försöker få henne att prata på någon annans villkor än hennes egna.