Karuselldag och integritet
På Näraskolan har de något som kallas karuselldag, när de barn som skall byta stadium får hälsa på där. För vår del innebar det att Elisabet för första gången fick prova på hur skolsituationen kommer att bli för just henne. Vi föräldrar följde våra barn, och väntade i matsalen för deras trygghet.
Förra veckan hade vi ett stort möte på skolan, med habiliteringsteamet, skolpsykologen, rektorn, båda förskolepedagogerna samt den pedagog som har valts ut som extraresurs och den resurs som Elisabet har nu. Där fick vi berätta om Elisabet, och diskutera lite olika strategier. Kändes jättebra och tryggt! Idag var även denna extraresurs med, och tog genast tillfället i akt att närma sig Elisabet på det sätt som hon fått tips om, nämligen genom att prata om det djur hon hade med. Idag var det Hundis. Kors i taket, så har hon varierat sig på sistone, och ibland tagit med Rävin, ibland Hundis, ibland den randiga katten Randis. Inte bara vita katter!
Elisabet har varit flera gånger i det klassrummet, och eftersom hon genast fick kontakt med nya resursen, så föreslog jag att de skulle fortsätta bekanta sig med varandra utan mig. Elisabet var helt med på noterna, resursen lite smånervös men jag satt ju alldeles i närheten och tyckte att det kändes rätt att göra såhär. Och allt gick jättebra! Hon ville inte göra den uppgift de fick, men hon var ändå närvarande i situationen.
Efter en timme var det dags att gå till dagis. En av flickorna mötte mig och berättade med stora, allvarliga ögon att några av pojkarna hade brottat ner, nej, inte brottat ner, men tagit Elisabet ute på gården. "Ja, det gjorde de!" instämde en annan flicka. Men de hade glömt att säga till någon vuxen. "Så bra att du sade till nu, tack!" sade jag, och högg genast tag i närmaste pedagog som är en ganska ung man. Berättade vad flickorna sagt, och han visste vad de pratade om. "Det var i en leksituation, pojkarna fångade flickorna som låtsades att de inte ville bli fångade men ändå inte kunde låta bli att gå nära, och så lade en av killarna armarna om Elisabet bakifrån. Hon ropade NEJ så högt och bestämt att alla hajade till, och jag var genast där och redde upp situationen."
När flickan först berättade, snörpte bröstet ihop sig. Vem av er skulle inte bli orolig, om ni trodde att någon hade varit dum mot ert barn, eller ett barn som står er nära? Men när jag fick höra pedagogens version, så fylldes jag av trygghet. Den här flickan kan säga ifrån. Kan hon behålla den egenskapen, så kommer hon att klara sig bra. Den sociala nackdelen är förstås att hon kan säga ifrån även när hon inte vill sådant som vi andra tycker att hon borde, men det är ändå bra att hon kan uttrycka det.
Förra veckan hade vi ett stort möte på skolan, med habiliteringsteamet, skolpsykologen, rektorn, båda förskolepedagogerna samt den pedagog som har valts ut som extraresurs och den resurs som Elisabet har nu. Där fick vi berätta om Elisabet, och diskutera lite olika strategier. Kändes jättebra och tryggt! Idag var även denna extraresurs med, och tog genast tillfället i akt att närma sig Elisabet på det sätt som hon fått tips om, nämligen genom att prata om det djur hon hade med. Idag var det Hundis. Kors i taket, så har hon varierat sig på sistone, och ibland tagit med Rävin, ibland Hundis, ibland den randiga katten Randis. Inte bara vita katter!
Elisabet har varit flera gånger i det klassrummet, och eftersom hon genast fick kontakt med nya resursen, så föreslog jag att de skulle fortsätta bekanta sig med varandra utan mig. Elisabet var helt med på noterna, resursen lite smånervös men jag satt ju alldeles i närheten och tyckte att det kändes rätt att göra såhär. Och allt gick jättebra! Hon ville inte göra den uppgift de fick, men hon var ändå närvarande i situationen.
Efter en timme var det dags att gå till dagis. En av flickorna mötte mig och berättade med stora, allvarliga ögon att några av pojkarna hade brottat ner, nej, inte brottat ner, men tagit Elisabet ute på gården. "Ja, det gjorde de!" instämde en annan flicka. Men de hade glömt att säga till någon vuxen. "Så bra att du sade till nu, tack!" sade jag, och högg genast tag i närmaste pedagog som är en ganska ung man. Berättade vad flickorna sagt, och han visste vad de pratade om. "Det var i en leksituation, pojkarna fångade flickorna som låtsades att de inte ville bli fångade men ändå inte kunde låta bli att gå nära, och så lade en av killarna armarna om Elisabet bakifrån. Hon ropade NEJ så högt och bestämt att alla hajade till, och jag var genast där och redde upp situationen."
När flickan först berättade, snörpte bröstet ihop sig. Vem av er skulle inte bli orolig, om ni trodde att någon hade varit dum mot ert barn, eller ett barn som står er nära? Men när jag fick höra pedagogens version, så fylldes jag av trygghet. Den här flickan kan säga ifrån. Kan hon behålla den egenskapen, så kommer hon att klara sig bra. Den sociala nackdelen är förstås att hon kan säga ifrån även när hon inte vill sådant som vi andra tycker att hon borde, men det är ändå bra att hon kan uttrycka det.
Kommentarer
Trackback
