cariad

I söndags åkte vi in till djupaste Småland, till High Chaparral! Vi kom dit vid sjutiden på kvällen, till den mysiga stugan i Guldbyn som vi hade hyrt för att kunna få en riktig heldag inne i parken. Två våningsängar fanns i stugan, och dem roade sig barnen med en lång stund! Utanför fanns en lekplats med en stor tipi, där ungar vimlade runt med pistoler till Rolands förtjusning. Elisabet hittade en gatubrunn och roade sig en lång stund med att kasta ner småsten i den, men interagerade en del med de andra barnen också.

 

För mig var det första gången i denna Westernvärld, maken har varit där flera gånger som barn och har pratat länge om att en dag ta barnen dit. Roland älskar Lucky Luke, och är ändå fyra och ett halvt vilket känns som en lagom ålder för ett första besök.

 

Eftersom vi var på plats, så kunde vi hänga på låset vid tio. För alla er som funderar på att åka dit någon gång, så rekommenderar jag varmt att köpa biljetter i förväg på nätet och skriva ut, så kan ni slippa långa köer och bara glida in i förköpsluckan!

Halv tolv var första showen, som var med Lucky Luke och bröderna Dalton. Båda barnen var helt absorberade, kommenterade vad som hände, skrattade. Därifrån gick vi direkt och köpte en westernhatt, pistol och hölster till Roland (pappa fick sig också en pistol och hölster...). Jag lade dock in veto mot knallpulverskott till sonens pistol. Om han redan från början vänjer sig vid att klickljudet är så den skall låta, så kommer det inte att bli gnäll och protester när skotten tar slut. Och så skonas öronen. Själv köpte jag mig en svart läderhatt. Den skyddade bra mot solen, även om den var lite varm ibland!

 

Westernshowen var inte lika uppenbart overklig som Lucky Luke-skådespelet var, för ovana teaterbesökare. Roland kunde nog acceptera att allt var på låtsas, särskilt när alla "döda" skådespelare reste sig upp efter slutscenen, men Elisabet kröp nära intill mig och gömde ansiktet. Likaså överfallet på tåget som vi åkte, det tyckte hon inte om. Kanske borde vi ha förskonat henne från det, men samtidigt vill vi testa hennes gränser, och inte undanhålla henne något som kanske hade kunnat vara spännande för henne. När rånarna väl var oskadliggjorda, kunde jag försäkra henne om att nu skulle inget annat läskigt hända på tågresan, och då var hon glad igen. Att det varit på låtsas, det ville hon inte höra talas om! För henne var det ju verkligt.

 

Sista Lucky Luke-showen klockan sex ville Elisabet inte gå på, så hon och pappa stannade utanför. Hon kröp bakom honom och slickade på hans tröja.

-Varför gör du så? undrade pappa.

-För att jag är rädd! svarade hon mycket nöjt.

 

I övrigt åkte vi flodbåt, åt mexikansk mat, strosade omkring och hade en helt fantastisk dag!

 

Det roligaste var ändå kanske när vi kom hem sent på kvällen. När Roland, sprickfärdig av stolthet, satte på sig sitt hölster och sin hatt och överraskade mormor och morfar med att han var en trött ensam cowboy. Och när Elisabet berättade om vad hon hade sett, och vad som hade hänt på Lucky Luke-showen som hon tyckte var rolig. Ibland fick vi hjälpa henne lite på traven, men med en "hjälpt" mening kom flera självmant.

 

Med resan till Muminvärlden i färskt minne hade vi laddat upp med rejält med ombyte, och plastad frotté. Men vet ni - en enda kissolycka, på båda barnen, på ett och ett halvt dygn! Torr säng på morgonen! Och den enda olyckan skedder under westernshowen då det var både explosioner och rejäla gunfights som fick vemsomhelst att hoppa till.

 

Somliga uttrycker sin beundran för att vi ändå gör så mycket med Elisabet, trots att vi måste förbereda rent materiellt med ombyten och grejer. För oss är det mycket enklare än för många andra autistföräldrar, eftersom vi inte behöver förbereda henne visuellt på vad som skall hända, och eftersom vi vet att hon klarar stojiga miljöer. Hade vi avstått från att resa till Muminvärlden och High Chaparral för att vi tyckt att det var jobbigt med all extrapackning, då hade jag skämts över oss. Då hade jag gjort mig själv till ett offer, något jag lovat mig själv att aldrig mer bli. Om jag bara tror på mig själv, om jag bara tror på min familj, så kan vi göra vadsomhelst!