Sjukdom

Maken har varit hängig i över en månad, med kringflytande symptom som aldrig riktigt ger med sig. Elisabet var hemma från förskolan i nästan en vecka med feber, men inga andra symptom vad vi visste. Sedan var det min tur, och jag var ordentligt däckad i över fyra dygn innan jag släpade mig till närakuten och fick penicillin mot den halsfluss jag tydligen hade. Dagen efter lät även maken kolla upp sig, och går och drar på samma elände som jag men i hela kroppen. Och när Roland också fick feber och hosta som inte riktigt var likt det han brukar ha, så kollades han också upp. Nu går 75% av familjen på Kåvepenin, och jag ber till änglarna om att hålla just denna smitta borta från Elisabet, som nu är pigg och glad och går på dagis.

Efter nästan två veckor börjar eländet släppa för min del. Jag har missat väldigt mycket av min praktik (men kan ta igen den senare som väl är), och jag har känt mig som en väldigt dålig mamma som inte har velat vara med sina barn. Jag vill inte ha dem klättrande, tjattrande, pillande, frågande, gnällande när jag själv vill vara ett litet barn som blir omhändertagen av min mamma. Allt jag har sagt att jag skall göra med Elisabets träning, materialet jag skulle ta fram - det ligger längst bak i huvudet, långt bakom mina bultande bihålor.

I tisdags ringde jag mamma och lät extra ynklig.
"Skall jag komma upp och hjälpa er några dagar?"
Ja! Ja tack!

Så i onsdags dök hon upp, denna rara ängel, varpå jag genast stängde in mig i sovrummet för att vila. Flera timmar senare vaknade jag, och hörde genom dörren min egen mammas milda röst när hon läste saga efter saga för mina egna barn.

Det rent praktiska kunde vi nog ha klarat. Blundat för all skit och allt skräp, låtit ungarna äta färdigköttbullar och blodpudding, och hasat oss igenom smeten. Men omsorgen, tiden och orken till barnen, lusten att läsa och kramas och leka och lyssna - den har vi inte haft på länge. Att ha mamma här har varit en välsignelse! Jag sover dåligt, dels på grund av att Roland hostar så att jag tror han skall kräkas på nätterna, dels för att min ena bihåla har en tendens att täppa igen och värka infernaliskt så att jag måste upp och ta medicin. Därför är jag inte alls särskilt pigg på sällskap när Elisabet vaknar runt åttasnåret. "Gå till mormor", har jag viskat, och hört henne tassa iväg. Någon timme senare har Roland också vaknat och klättrat ur sängen utan ett ord till oss, och anslutit.

Roland är så tapper. Han får sitt penicillin krossat i dryck, tar tre små små klunkar åt gången och får sedan en flisa choklad. "Det är äckligt!" säger han olyckligt, sträcker sin lilla hand efter flaskan och räknar till tre nya klunkar.

Och Elisabet har världens lustigaste leende nu. Ena framtanden är tappad, men den andra sitter på sniskan, mitt emellan de två nya som håller på att växa ut. Hon går ofta in i badrummet för att titta sig i spegeln. Jag försöker borsta loss den lösa tanden, men den sitter ganska fast i det där sista lilla hörnet.

Idag åkte mamma hem, men nu tror jag som sagt att det har vänt på mig. Peppar peppar.

Kommentarer
Postat av: Christina

Fortsätt krya på er!

2012-02-26 @ 16:19:08
Postat av: Ninni

När jag var liten var det min favoritbit när tanden bara hängde fast i ett hörn för då kunde man vicka på den, titta på den i spegeln, känna på undersidan med tungan och snurra lite på den... tänk vad kul man kunde ha med sina mjölktänder.



Krya på er.

2012-02-28 @ 15:04:58
URL: http://nforssmed.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0