cariad

När Elisabet var nio månader sade hon sitt första begripliga, avsiktliga ord. "Ljus!" Karakteristiskt för henne, måste jag säga... Efter det sög hon i sig nya ord som om de vore syre. Våra dagar präglades av ord, hon ville veta vad allt hette! Dä! Dä! Pekade, härmade. Hon var så oerhört koncentrerad!

Senaste tiden har boken "Lär dig engelska med Barbapapa" lästs varm här hemma. Uppslag efter uppslag med bilder, och ord på svenska och engelska. Boken är mörkblå. Roland läser lydigt efter mig, tycker att det är väldigt festligt att puss heter "kiss"!

Elisabet tycker också om den boken. Säger inte efter som Roland gör, men kommer ofta med den och vill läsa. Ibland, som idag, säger hon:

-Ska vi leka den mörkblå boken?

Det innebär att jag säger vad olika saker heter på engelska. Och oj så hon lyssnar! Jag ser hur hon tar in varenda stavelse, fullkomligt närvarande och koncentrerad. Det känns verkligen som för fem år sedan, när hon lärde sig bemästra svenska språket så snabbt. Hon lägger in det här i sin bank. Och jag tror att det är väldigt bra rent fysiskt sett i hjärnan att göra så många kopplingar som möjligt mellan olika centra.

Dessutom är det väldigt roligt!