Utvecklingsbedömning

Innan sommarlovet gjorde teamets psykolog en utvecklingsbedömning för att skolan skulle få en bättre uppfattning om Elisabet. Resultatet kom häromdagen, en massa siffror och kommentarer som vi inte begrep så mycket av. Vi blev erbjudna ett möte för att gå igenom det, men ärligt talat struntar jag blankt i den där bedömningen. Den visar på en enda sak: Vad Elisabet hade lust att göra precis då. Inte vad hon kan, inte vad hon inte kan. Samtidigt är det bra för skolan att få se detta. I en konstruerad situation så är oftast inte Elisabet särskilt intresserad av att visa vad hon kan.
 
Själva bedömningsinstrumentet var enligt mig som åskådare inte särskilt väl utformat. De som förstår sig på det kanske säger annorlunda, men bara det att en stor del av testet förutsatte att frågorna besvarades muntligen kändes lite märkligt. Är det inte en vanlig del av autism, oviljan eller oförmågan att kommunicera på det sätt som andra tycker att man skall? Det fanns inte ens ett alternativ för "svarar inte", för om inte frågorna besvarades, så fungerade inte testet. Psykologen letade fram några andra, där den tillfrågade kunde peka på olika bilder eller svar. Till exempel fanns en serie bilder, där en av fyra bilder från övre halvan av en sida skulle paras ihop med en av fyra från den undre halvan. En del svar var självklara även för Elisabet. Äpple, cykel, bok och stol på övre halvan, och på nedre en sko, nalle, päron och hjärta. (Påhittat exempel, men ungefär.) Åpplet och päronet hörde ihop, de är ju frukter. Men ibland förstod inte jag vad som hörde ihop. "Finns det bara ett rätt svar?" frågade jag. Jo, så var det. Inga alternativa möjligheter. Det reagerade jag på. Själv kunde jag nog förstå att det som såg ut som en omkullvält grönrandig strut på en pinne skulle vara en sådan där vindriktningsmätare, och att den då hörde ihop med silhuetten av tuppen med en pil under sig. Men för Elisabet, som inte har börjat lära sig vägmärken än, och inte heller har full koll på vad en vindflöjel är, var det mer logiskt att den gröna struten parades ihop med det föremål på undre raden som också var grönt. Det var alltså fel.
 
Jag undrar vad expertisen kommer att säga om den här testmetoden om tio år. Kommer man att skratta åt den och ägna den en plats på museet? Eller är det jag som inte förstår hur snillrik den är?
Nu är väl inte just detta så farligt. Jag och min man bryr oss inte om hur många poäng hon får på den här skalan. Tvärtom är det väl nästan bra att hon fick lågt, för då läggs extra krut på henne. Själva undersökningen var också ganska harmlös, Elisabet fick ha med sina gosedjur, lekte fram svaren genom att låta djuren peka med tassen på det hon tyckte var rätt, fick gojibär som belöning. Men jag tänker ändå det jag har tänkt förut - kan vi vara så säkra på att just det här är så bra? Vet forskarna egentligen vad de gör? Ni vet väl vad man ansåg vara den bästa behandlingen av autsim så sent som på nittonhundraåttiotalet? Jo, att skilja barnet från sin familj, för att det var familjen (framför allt den känslokalla mamman) som orsakade autsim.
 
Visst var testet mycket större än så, men jag undrar - vem har bestämt att min sexåring är mindre utvecklad än andra, för att hon inte vet hur en vindsymbol och en vindflöjel ser ut?

Kommentarer
Postat av: ak

Bra och förståndig reflektion. Det finns fortfarande ett stort antal psykologer runt om i landet som gör utvecklingsbedömningar på barn med autism, utan att autismanpassa testet....det är djupt beklagligt iom att i en del av fallen står allt och faller med resultatet på testet.

Självklart har du rätt i att siffran inte säger speciellt mycket om din dotters IQ, eftersom autismen mycket väl kan "ligga i vägen" för hennes förmåga att ange rätt svar på det sätt testutformarna tänkt. Rätt agerande från psykologen är att kolla upp om testet får administreras med anpassningar, eller välja ett test som är det. Hälsa det:-)

2012-08-30 @ 12:52:20
Postat av: Charlotta

Ja, du milde! Det där med reliabilitet och validitet är knepiga grejer. Kanske dags för en kurs för somliga...? Så skönt att ni lyckades att inte bry er! Och en positiv bieffekt är onekligen att lite knackiga resultat kanske kan ge mer resurser. Jag hoppas verkligen att det blev så.

2013-11-22 @ 01:26:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0