Att sova eller inte sova

Jag har sagt det förr. Får man sova, så har man mer ork till resten av livet. Utan sömn blir allt betydligt segare.
 
Vi har varit borskämda med detta, ur alla perspektiv. Barnen har alltid sovit bra, med få undantag.
Nu är det si och så med den saken. Elisabet kan sova bra, men kissar i sängen så gott som varenda natt. Försök att väcka henne för att gå på toaletten mitt i natten har som ni vet slutat i hysteri.
Våningsängen har inte heller blivit den succé som vi hoppades på. Två nätter ville Roland sova i den, sedan inte. Två nätter under vilka jag insåg hur otroligt gott jag sov när ingen tog mitt täcke, lade sig på mitt hår och försökte tränga mig ur sängen. Jag har älskat de sex åren av samsovning, men nu räcker det.
Elisabet tyckte inte heller om nya sängen. Grät, ville ha tillbaka sin egen säng, tyckte att mamma var väldigt dum som tog sönder hennes säng! Nu har hon inte sagt så på ett par dagar, men jag vet inte om det betyder att hon har vant sig eller att hon har resignerat.
 
Igår kväll försökte jag få Roland att ligga i sin egen säng. Han skulle få en present om han gjorde det. Jaa, det var han med på. Båda barnen fick varsin ficklampa! Vilken lycka! De fick leka med dem en lång stund innan det var dags att sova. Men då ville förstås inte Roland alls ha en present längre. Han ville ligga i stora sängen. Han var så ledsen att jag föreslog en kompromiss. Om han fick somna i stora sängen, kunde vi då få lyfta över honom till hans egen? Jodå, det gick han med på.
Klockan tio gick jag och lade mig. Klockan tolv vaknade jag första gången av att Elisabet var vaken.
-Kom så går vi och kissar, föreslog jag.
-Jag är inte kissnödig! hävdade hon och jag insisterade inte.
Ett par timmar senare hörde jag henne igen och hade samma ordväxling. Då tänkte jag att ja ja, det kräver mindre energi att slänga lakanen i tvättmaskinen än att sitta uppe med en ledsen unge flera timmar så inte heller då tvingade jag henne.
Efter ytterligare någon timme hörde jag en ynklig röst från överslafen:
-Jag vill ligga hos mamma!
Mamma ville inte ha en Roland hos sig, men vill ändå att hans säng skall förknippas med något positivt så jag erbjöd mig att komma och lägga mig bredvid honom. Det gick han med på, och somnade strax om. Jag också så småningom, men vaknade efter ett tag av makens tunga snarkningar. Sju års äktenskap har inte lärt mig att filtrera bort det ljudet. Ligger jag bredvid kan jag knuffa lite på honom, men nu låg jag högt uppe i en våningssäng och funderade på om det fanns något jag kunde kasta ner. Inget utom min egen kudde, och utan den skulle jag inte kunna sova så jag klättrade ner och var nog inte så varsam i den knuffen just den gången.
Innan jag hunnit somna om hade jag en liten Roland bredvid mig, som klättrade omkring några gånger för att hitta den bästa positionen. På ena sidan mamma? På andra? Vid fötterna?
Och naturligtvis var Elisabets säng blöt på morgonen.
 
En dag som denna är jag lycklig över att få åka till jobbet. Egentligen är jag tjänstledig för studier, vilket är ett kapitel och ett stressmoment för sig, men idag jobbar jag extra och inser att en stor del av att jag har kunnat vara en så lugn mamma är att jag har fått tillfälle att vara ifrån min familj en kväll och natt minst en gång i veckan. Jag har fått tillfälle att sakna dem och längta efter dem. Och det säger en del om sovsituationen hemma, att jag längtar efter att komma till jobbet där nätterna kan innebära att chefen ropar en gång i timmen på mig.
 
Hur löser vi nu detta? Jag är ju inte den som sitter och klagar utan att göra något åt situationen. Vi har fått ett storpack madrasskydd som tar upp mycket av nattens olyckor. Och vi skall köpa en ny madrass och lägga in i extrarummet. Den vi hade där förut, som var vår tillflykt när någon av oss varit sjuk eller behövt sova ordentligt, den ligger nu i Rolands överslaf. Vi behöver kunna sova i olika rum, helt klart. Och kan vi det, så är det heller inte någon brådska med att Roland skall sova i våningsängen. Då kan vi vänta tills han själv vill igen.
 
Och mörk choklad. Det är min universallösning. Som regel äter vi bara godis på lördagar, men vissa stunder är mörk choklad inte godis utan ren medicin.
 

Kommentarer
Postat av: Christina

Yay för mörk choklad!!

2012-08-23 @ 21:26:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0