Tandhälsobesök
-Jag tycker inte om! förkunnade Elisabet när hon träffade tandhygienisten igår.
-Men du känner ju inte mig, svarade hon.
-Jag är inte sjuk! Jag vill inte köpa en tand!
Mamma lade sig i.
-Jag vet inte om ni har information om att Elisabet är autistisk, så det är lite andra regler som gäller här.
Tandhygienisten nickade, vilket jag tolkade som antingen "jo, vi vet det" eller "nej, men nu vet jag och det skall nog gå bra ändå". Mitt i Elisabets protester kändes det inte så viktigt att ta reda på vilket alternativ som var rätt.
I stolen ville hon förstås inte sitta. Men jag hade lovat henne att hon skulle få sitta i mitt knä, så jag satte mig själv där och lyfte upp henne. Hon var intresserad av sköljkoppen, av siffran och texten på dörren, av allt utom de skojiga bilderna på tandtroll som yrkeskvinnan försökte intressera henne för. Och jag tänkte i mitt stilla sinne:
Gode gud, låt henne inte försöka slå i Elisabet att det bor sådana där små troll i hennes mun!
Bilden av hur dåligt tänderna mår om man äter ofta, och hur bra de mår om man håller sig till ett fåtal måltider, de intresserade förstås inte Elisabet heller. Och när boken om Karius och Baktus plockades fram, så pekade Elisabet på siffran längst ner och frågade:
-Vad står det där? Vad kommer efter det?
Sedan hoppade hon kvickt ner, sprang bort till tvättstället och hällde ut de borrar som låg i en plastmugg - ner i avloppet - och skulle dricka vatten ur den.
Tandhygienisten ojade, och skyndade dit för att försöka plocka upp dem med en pincett. Gav henne en ren mugg.
Elisabet tog en klunk, och hällde resten av vattnet i muggen med de nyss upplockade borren. Satte sig sedan hos mig igen, och gapade under protest kort några gånger, så att tandhygienisten kunde få en uppfattning om vilka tänder hon hade fått.
-De här tänderna, sade hon och visade på en bild, de kommer du att ha tills du blir stor.
-WAAaaaaaaaaaaaaa! Jag är inte stor!
-När du blir vuxen menar jag!
-WAAAaaaaaaaaa! Jag vill inte bli vuxen!
Till sist fick jag den underliga frågan:
-När tycker du vi skall kalla henne igen?
Vad vet jag om det?
-Om så lång tid som möjligt, svarade jag därför.
Det är intressant att se hur andra människor försöker kommunicera med Elisabet. Somliga hittar rätt direkt. Andra inte.
-Men du känner ju inte mig, svarade hon.
-Jag är inte sjuk! Jag vill inte köpa en tand!
Mamma lade sig i.
-Jag vet inte om ni har information om att Elisabet är autistisk, så det är lite andra regler som gäller här.
Tandhygienisten nickade, vilket jag tolkade som antingen "jo, vi vet det" eller "nej, men nu vet jag och det skall nog gå bra ändå". Mitt i Elisabets protester kändes det inte så viktigt att ta reda på vilket alternativ som var rätt.
I stolen ville hon förstås inte sitta. Men jag hade lovat henne att hon skulle få sitta i mitt knä, så jag satte mig själv där och lyfte upp henne. Hon var intresserad av sköljkoppen, av siffran och texten på dörren, av allt utom de skojiga bilderna på tandtroll som yrkeskvinnan försökte intressera henne för. Och jag tänkte i mitt stilla sinne:
Gode gud, låt henne inte försöka slå i Elisabet att det bor sådana där små troll i hennes mun!
Bilden av hur dåligt tänderna mår om man äter ofta, och hur bra de mår om man håller sig till ett fåtal måltider, de intresserade förstås inte Elisabet heller. Och när boken om Karius och Baktus plockades fram, så pekade Elisabet på siffran längst ner och frågade:
-Vad står det där? Vad kommer efter det?
Sedan hoppade hon kvickt ner, sprang bort till tvättstället och hällde ut de borrar som låg i en plastmugg - ner i avloppet - och skulle dricka vatten ur den.
Tandhygienisten ojade, och skyndade dit för att försöka plocka upp dem med en pincett. Gav henne en ren mugg.
Elisabet tog en klunk, och hällde resten av vattnet i muggen med de nyss upplockade borren. Satte sig sedan hos mig igen, och gapade under protest kort några gånger, så att tandhygienisten kunde få en uppfattning om vilka tänder hon hade fått.
-De här tänderna, sade hon och visade på en bild, de kommer du att ha tills du blir stor.
-WAAaaaaaaaaaaaaa! Jag är inte stor!
-När du blir vuxen menar jag!
-WAAAaaaaaaaaa! Jag vill inte bli vuxen!
Till sist fick jag den underliga frågan:
-När tycker du vi skall kalla henne igen?
Vad vet jag om det?
-Om så lång tid som möjligt, svarade jag därför.
Det är intressant att se hur andra människor försöker kommunicera med Elisabet. Somliga hittar rätt direkt. Andra inte.
Kommentarer
Postat av: Christina
Vem gick ni till? Byt... livet ska inte slösas bort på att gå till dåliga tandläkare.
Postat av: Karin
Vi blev kallade av folktandvården. Och hon var nog inte dålig som tandhygienist, hon blev nog mest överraskad av Elisabets sätt. Nu är hon förberedd, och kanske bemöter henne lite annorlunda nästa gång.
Postat av: ak
Ett alternativ inför nästa gång är ju att ringa i förväg och diskutera och ge lite tips och råd. Det som hände nu kändes ju knappast som det bästa varken för E eller tandhygienisten.
Trackback
