cariad

Jag, och fler med mig, undrar vad det är som gör att Elisabet fäster sig vid vissa människor så omedelbart. Och för all del, varför vi själva också gör det. Vad är det vi tilltalas av? Utstrålning? Doft? Minnen från tidigare liv, jag som tror på sådant?

Elisabet är så omedelbar. Som i vintras, när hon fattade tycke för den kvinna som väntade på bussen samtidigt som vi. Pedagogerna har berättat att hon är så förtjust i en av mammorna. Att hon första gången gick rakt fram till henne, sade: "Kom, katten!" och drog med henne för att leka. Förra veckan var det föräldrafika på förskolan, då fick jag själv se det här samspelet. Elisabet fullkomligt strålade, hoppade av glädje och lekte med den här mamman, som var helt med på noterna.

Jag är så tacksam över dessa människor, som tar sig lite extra tid för mitt barn. Som möter henne i hennes känslor. Skulle inte livet vara roligare om fler kunde vara så uttrycksfulla? Om vi vuxna också kunde studsa av glädje när vi träffar någon vi tycker om, och utropa:

"Jag tycker om dig!"