cariad

Idag vill jag länka till en annan mycket välskriven blogg, där mamman berättar att den autistiska dottern tycker om sig själv precis som hon är, och inte vill bli botad från sin autism ens om det fanns medicin.

Det får mig att tänka på några rader ur boken Hästpojken, som jag skrev om förut. Där tror en forskare att diskussionen snart kommer att handla om huruvida autism i själva verket är en personlighetstyp. Följdfrågan blir då - hur många av oss skulle egentligen vilja ändra på vår personlighet? Detaljer ja, som "jag önskar att jag hade bättre självförtroende, bättre tålamod", men helt och hållet?

Med autismen kommer ofta en massa krångligt tillbehör som försvårar tillvaron för alla.
Sömnsvårigheter, känselstörning där det kan göra ont att bära kläder eller där vissa ljud kan vara outhärdliga, synfel, tonusproblem, vredesutbrott, kontrollbehov med mera med mera. Hinder som vart och ett för sig inte tillför något märkbart positivt.

Men om man plockar bort allt som individen upplever som besvärligt, vad finns då kvar?

Jag ser på min dotter. Som jag så ofta skriver, så har hon ytterst lite av de här extrabelastningarna. Tarmkontrollen är det si och så med, något som med säkerhet kommer att ge henne sociala problem om vi inte får rätsida på det. Det som tidigare var jobbigt för henne, att låtsas och att vidga sina begreppsgränser, det lär hon sig hantera allt bättre. Tog vi bort "autismen" - vem är hon då? Hur skulle hon då se på världen?

Är det inte lite av vitsen med att vara människa, att vi har en personlighetstyp som vi lär oss att hantera?