cariad

Några dagar innan förra mötet med habiliteringen för två veckor sedan, så bad jag lite extra kring det här med bajseriet. Jag bad om hjälp till mig själv - vad jag skall göra, hur jag skall tänka, varför det är såhär. Tänkte att om jag bara förstod varför, så skulle allt vara så mycket lättare att hantera. Den natten drömde jag om healing. Jag har själv övat mig lite i det, men nu när livet rullar på ganska fort så finner jag sällan tid och energi för det fokus som krävs. Lite har jag försökt, men tänkte nu att jag kanske på allvar skulle hitta någon som är duktig på det här?

På mötet kom bajsfrågan oundvikligen upp. Det börjar bli för mycket fokus på det, tycker både vi och personalen på dagis. Att försöka hålla koll på Elisabet, misslyckas och sedan behöva ägna en bra stund åt att torka henne ren och byta byxor, det kräver mer än den ordinarie personalen hinner med och naturligtvis sker det oftast när resursen har slutat.
Vi har försökt precis allt som habiliteringen har föreslagit. Ingenting har hjälpt. Psykologen sade att vi kanske skulle ta ett möte och bara prata om det här?

Hela mitt jag protesterade, och jag utbrast:
-Nej! Jag orkar inte med mer prat om det här just nu, ingenting fungerar, jag pallar inte med fler tips och idéer. Jag måste få vila från det här, bara låta det vara och torka skit i tysthet.
Resursen höll med, vi behövde släppa på fokus en period, innan det fanns ork till nya tag.
Psykologen skrattade.
-Så bra att ni säger till! sade hon.

Medan vi pratade så fylldes jag av en visshet. Det är healing som skall till. Kanske inte nödvändigtvis för Elisabet, men för mig! Så fort jag kom hem, slog jag på datorn och sökte på healing+Uppsala. Av någon outgrundlig anledning, ledde den sökningen till en helare i Gamleby. Det tog jag som ett tecken, eftersom vi ju skulle åka hit drygt en vecka senare. Jag ringde henne och förklarade mina tankar, och vi kom överens om att göra ett försök att nå Elisabet på en annan nivå. Efter det samtalet kände jag mig alldeles lugn, som att jag hade gjort något mycket rätt. Och bara det att jag gjort något för att förbättra situationen för alla, är ju välgörande i sig!

Idag var det dags. Jag hade inte byggt upp några frälsarförhoppningar, men hade ändå en sorts trygg visshet om att det här skulle bli bra.

Det finns många kvacksalvare i den här branschen. Många som vill slå mynt av vilsna själars osäkerhet. Men den här kvinnan visste vad hon gjorde. Inget flum, inget småfånigt tonfall som så många har. Rakt på sak. Hon berättade för mig att bajsolyckorna händer när Elisabet är inne i den andliga världen, som vi ju vet att hon är ganska ofta. Då känner hon inte av alla kroppens signaler, och det här är en ren mognadsfråga. Hon kände sig helt säker på att det kommer att lösa sig, troligen inom ett år. Kunde jag ha tålamod? Ja, det kan jag, nu när jag fått en förklaring som jag kan ta till mig!
Jag fick också tips om hur vi kan jobba med Elisabet för att skynda på hennes kroppsuppfattning. Hjärngympa, det vill säga enkla övningar (till exempel klapplekar) som kopplar ihop höger och vänster hjärnhalva, skulle hon ha stor nytta av. Och bättre kostbalans, kanske något vitamintillskott. För ärligt talat äter hon inte så allsidigt. Det är lätt att tänka att "hon äter mycket frukt, då är det bra", men det är en hel del annat som saknas när jag tänker efter.
När hon helade, så var energin så stark att jag nästan blev yr i huvudet. Jag och Elisabet satt i en soffa och tittade i en bok om hundar, medan hon satt bredvid. Ingen uppstyltad situation för Elisabet alltså, bara en trevlig stund med mamma.

Om mig sade hon:
-Det känns som att du har varit rädd. Rädd för att Elisabet skall tappa det andliga, när hon kommer till skolan. Du kan vara lugn. Hon kommer aldrig att förlora den.

Det stämmer. Jag vill inte tvinga in henne i någon normalform där hon inte hör hemma, där hon tvingas försaka en stor bit av sig själv för att bli accepterad.

Efter sessionen köpte jag lite naturgodis att smaska på istället för fika (som dottern till min besvikelse ratade). För varje bit bad jag henne namnge något. Det gick bra med katterna, Rolands katter, Roland och hon själv och faktiskt kusinen, men sedan ville hon inte alls säga några namn.
-Jag kan säga vad den här katten heter, sade hon och visade på sin minsta katt.
Det gick jag med på, trots att hon redan sagt det. Men när hon en tredje gång tyckte att det räckte att säga vad de katter hon höll i handen hette, så sade jag nej, du måste säga namnet på något annat.
Då riktigt hörde jag hur kugghjulen drog igång, och hon levererade eftertänksamt en för henne hisnande mening:
-Jag kan säga vad den lilla vita katten med klänning heter.
Mamma svalde en stor klump som satt sig fast i halsen.
-Ja, säg vad hon heter.
-Lill-Maja!

När godiset var välförtjänt uppätet, köpte vi vitamintabletter på apoteket som hon tuggade i sig med förtjusning. Sedan åkte vi till en av mina gamla skolkamrater, där vi väntade en stund i trädgården innan hon kom hem. Hallonbuskarna hade långt ifrån blommat över, så vi mumsade förtjust. Mellan varven, för att låta magen vila lite och för att genast kasta mig över de nya idéerna, så lekte vi ömsom allemannatjafs - som hon aldrig velat göra förut - och övade på en dans som innefattar klapp med vänster hand på höger knä och sådana hjärnnyttiga övningar. "En gång till, sedan får du äta några hallon!" "Tre hallon till, sedan gör vi dansen en stund!"

Hon klarade det med bravur, om än med lite protester här och var.

Skeptiker får invända om ni vill. Tänk om healern hade helt fel?
Helt fel om vad, undrar jag då! Träna upp min unges motorik, och se till att hon får näring i sig, hur kan det vara skadligt? Att jag känner mig mycket lättare om hjärtat ikväll, och har mycket större förståelse för varför det inte hjälper med belöningar, motivationer, sociala berättelser och hela faderullan - är det fel?
Hon sade att Elisabet kommer att utvecklas explosionsartat från nio-tioårsåldern, och att hon runt tjugo år kommer att landa i något som för henne är stort i hennes livsval. Att hon kanske tillochmed kommer att skriva en bok, och på så sätt kommer att sprida kunskap om en annan värld och ett annat synsätt.
Bara det att jag tror på detta, kommer att bana väg för Elisabet. Om jag förutsätter att hon kan bli den hon vill bli, den hon är ämnad till att vara, kommer att öppna så många dörrar för henne. Blir det sedan inte så, så spelar det faktiskt ingen roll. Huvudsaken är att vi tror att hon har möjligheterna!

Jag är så hoppfull nu. Ett år till med bajs klarar jag av, om det nu blir så länge. Och efter gårdagens äventyr i skogen med sonen, i hundägares promenadstråk, kan jag lugnt säga att jag hellre skurar min egen unges skit från underbyxorna, än hundbajs från stövlar och skor!