cariad

Häromkvällen låg jag bredvid Elisabet tills hon somnade. Jag lät tankarna fara som de ville, och i ett tillstånd närmare sömn än vakenhet hade jag en dialog i huvudet med henne, som handlade om det här med att mogna i kroppen för att klara av vissa funktioner.

Elisabet "sade":
-Men mamma, det är ju bara bajs!
-Ja, svarade jag, men jag önskar ändå att du kunde känna av när det är dags.
-Är det inte viktigare att jag lär mig prata med folk?
-Jo...
Elisabet funderade.
-Du får bestämma, mamma. Antingen lär jag mig bajsa, eller så lär jag mig de sociala reglerna. Du får välja. Vad vill du helst?
Jag svarade tveklöst:
-Det är bättre att du lär dig vara social. Det är mycket viktigare.
-Då fortsätter jag med det.
Så log hon lite och fortsatte:
-Men jag skall nog försöka lära mig det andra snart också. Det är så opraktiskt nu när det börjar bli kallt ute!
Samma dag hade hon bajsat ute, vilket krävde att vi tog av henne allt utom tröjan och strumporna.
-Jag är bara orolig för att de andra barnen skall reta dig om du bajsar på dig, avslutade jag.
Då gav hon mig ett nytt leende, fullt av trygghet:
-Det bryr jag mig inte om!

Visst är det sociala viktigare. Och där gör hon stora, stora framsteg!
Idag regnade det när vi gick från dagis, och vi ordnade mys i köket när vi kom hem.
-Det är så mysigt att sitta här med er, med tända ljus och varm choklad, sade jag.
-Vi äter bullar också, kommenterade Elisabet.
En lång stund satt vi där och pratade, jag och barnen. Spelade spel och lekte.

Tisdagar är egentligen bad-dag, men eftersom Elisabet är lite snuvig så hoppade vi över det idag. Någon aktivitet är roligt att ha, men återigen konstaterar jag hur skönt det är att bara få vara hemma och mysa i höstrusket.