cariad

Idag fick jag träffa logopeden också, som inte bara arbetar med uttal utan med hela kommunikationssituationen. Hon trycker hårt på det här med regellekar, och berättar att de är mycket uppskattade av hela barngruppen på de ställen som personalen arbetar med dem. Någonstans har ju det här med regellekar tappats bort på pedagogikens slingriga stig. Ibland skall det läggas fokus på fri lek, eller på naturvetenskap, eller på matematik, eller på engelska... Regelleken har puttats längre och längre ner på prioriteringsskalan. Samtidigt är det en så viktig del i det sociala samspelet, och är en del av hela vårt kulturarv! Kan ni tänka er att det skall behövas en autistisk unge i en grupp, för att gruppen skall lära sig leka till exempel "Hela havet stormar"? Fri lek i all ära, men grupplekar är ändå bra kul (utom datten då...). Jag minns när jag gick på låg- och mellanstadiet, vi kunde ringa till varandra på eftermiddagarna och samla ihop ett gäng för att leka Halli Hallå, Knutgubben, eller hoppa twist. Det blev en lek över gränserna, en lek där flickor och pojkar blandades naturligt.

Första tiden på storbarnsavdelningen var Elisabet intresserad av vad de andra flickorna gjorde. Nu håller hon sig mer till pojkarna, som leker sådant hon tycker är roligt. Abstrakta rollekar intresserar henne inte, hon vill ha en legofigur, ett djur eller en docka i handen. I kompissituationerna som resursen skapar har det mest också blivit pojkar, för att de intresserar sig för det de skall göra. Just de pojkar som har visat intresse för Elisabet som person.

Vill jag att hon skall bli en del av tjejgruppen?

Härom måndagen såg jag tre småflickor hoppa förtjust i en ring, när de träffades igen efter den långa helgen. Lite nöp det till i hjärtat, men samtidigt känner jag en lättnad över att Elisabet inte är med. Tjejgrupper kan vara så jävliga. Tillochmed i låg ålder. Det är oftast en som är populär, som delar ut sin gunst till ett tiggande hov, där man ena dagen får vara med, andra dagen inte. Hur det är i just den här tjejgruppen vet jag inte, kanske fungerar den jättebra. Och visar Elisabet ett nytt intresse för att vara med, så hoppas jag att pedagogerna fångar upp det och kan lösa situationen. Men så länge hon får vara en del av den stora gruppen, och får vara delaktig i pojkarnas lek (vilket hon får, de brukar slänga lite kommentarer till varandra säger personalen), så är jag nöjd. Huvudsaken är att hon vill och får vara tillsammans med människor, vilken sort det än är på dem!

För övrigt så hyllades mitt spel av habiliteringsteamet! De ville gärna kopiera både det och idén, och göra en spelplansmall med tomma rutor så att man kan fylla i valfri text (och då göra ett textförslaghäfte utifrån olika svårigheter - uttal, till exempel). De bekräftade det som min make sade när han letar spel i affärerna, att det idag nästan inte finns några enkla tärningsspel. Det är mest spel där man skall bygga ihop sin egen spelplan, eller ha olika frågehögar med korthållare och prylar, och ett regelhäfte lika tjockt som telefonkatalogen.
Nej, tacka vetja fia med knuff! Eller, kanske skall vi introducera fia med kram istället? Knuff kan vara kul, men jag är lite trött på Robinson/Idolstuket där man skall knuffas bort. Mysigare att kramas!