cariad

Jag pratade med en bekant, som berättade om livet som trebarnsmamma i en så kallat normal familj. (Jag tycker inte om uttrycket "normalstörd" som är så poppis nuförtiden.) Hon berättade att det var för lätt att hamna i ett sorts autopilotläge, där de bara körde på utan att stanna upp. Att det var svårt att behålla magkänslan, svårt att inte påverkas av hur och vad "alla andra" gör.

Det här fick mig att tänka. Jag ser egentligen inte oss som en särskilt udda familj. Vår dotter är lite udda, ja, men som familj är vi väl som folk är mest? Vi går på bio, vi åker på semester, går på tivoli, köper lördagsgodis, går på kalas, träffar vänner... Men visst har vi gjort en del annorlunda val. Det har inte med Elisabet att göra, utan vad jag och min man prioriterar. Vi behöver inte någon bil. Vi trivs utmärkt i vår hyresrätt, och tycker att en trea fungerar utmärkt. Familjesovrum har för vår familj enbart fördelar.

Hur det hade varit med autopiloten utan Elisabet kan vi inte veta. Men den här kärran är manuell! Vi måste hela tiden stämma av och kolla att alla är med och mår bra. Vi har ständiga diskussioner med förskolan och habiliteringen om vad som är bäst för Elisabet, och tar då en extra fundering i hemmet på vad som är bäst för Roland. Likaså vad min man behöver, och hur jag själv skall ladda batterierna. Elisabet tillåter inte att vi stressar, då blir allt fel så det är lika bra att låta bli.

Visst kan vi titta på hur andra gör. Ibland blir jag inspirerad, ibland avskräckt. Och visst har andra försökt lägga sig i hur vi gör. Kritiken vi fick när Elisabet inte började förskolan förrän hon var tre och ett halvt var förundransvärt skarp från både vänner och totalt okända. Men med en sådan individ som Elisabet har vi bara vår magkänsla att gå på. Det är vi som lever med henne, vi som sett henne växa.

Det är en befrielse att inte köra på autopilot. Det finns nämligen så mycket vackert att se när man kör på krypväxel, och killar så härligt i magen när vi växlar upp till femman!